Jag skrev för några veckor sedan om staden som aldrig blev min. Idag besökte jag den staden igen efter några månaders uppehåll. Fastän den här staden är mitt bitterljuva, staden som aldrig riktigt blev min, kunde jag ändå konstatera att det var ett kärt återseende idag. Åbo är en av de vackraste höststäderna jag vet, se bara på den här bilden så vet ni vad jag talar om.
Bilderna ovan och nedan är tagna från precis samma ställe med nästan ett års mellanrum.
Det finns en stor trygghet i att strosa längs gator som inte är ens egna, men ändå hela tiden veta var man befinner sig (annat var det i Stockholm). Det ligger något oerhört charmigt i att röra sig i området kring domkyrkotorget där så många olika människor rör sig, vissa målmedvetena och raskt, andra mer strövande, sökande. Jag ler ner jag närmar mig humanisternas tillhåll Arken, för redan på flera hundra meters håll känner jag igen den brokiga skaran som, ibland förnedrande, kan jag tycka, kallas humanister. Jag känner igen dem inte för något annat känneteckens skull, bara för deras brokighet. Det är en härlig skara.
Staden kanske aldrig blev min.
Men en del av mitt hjärta håller den.
