En kund i en affär försökte komma överens med försäljaren om ett rimligt pris på en produkt. Försäljaren lyssnade när kunden resonerade och sade sedan på bred kokkoladialekt "Om vi sku byri mee ti konstateer att tu er en pöllhövå [Du är dum i huvudet]". True story.
Ovan läser ni ett alldeles förskräckligt, men likväl verkligt, sätt att inleda en konversation på. Det grundläggande felet som görs, är personangreppet mot kunden. Försäljaren kritiserar inte vad kunden säger eller gör, utan helt enkelt kunden som person. Inom retoriken kallas det här ett ad hominem-argument.
I många debatter och bloggar har jag på sistone lagt märke till att personer, eller snarare grupper angrips, istället för att deras gärningar kritiseras. Genom att göra personangrepp, och tillskriva en person en negativ egenskap, fråntas möjligheten till förändring. Att förändra sina handlingar och sitt beteende är möjligt, men att förändra hur man är som person är, om inte omöjligt, väldigt svårt.
Jämför skillnaden i fraserna "Du är frånstötande" och "Det där [dina handlingar] är frånstötande". Det här, har jag för mig, används flitigt inom småbarnspedagogiken; jag har hört många föräldrar uttrycka till sitt barn att de är upprörda över vad barnet har gjort, men inte på barnet som person. Det här borde är underbart och borde också tillämpas av vuxna. På arbetsplatsen, i debatter och inom politiken.
Jag tror att alla ärliga strävanden efter att uppnå en förbättring måste också få innebära chansen till förbättring. En miljö att förbättras i. Om jag utgår ifrån att du på något fundamentalt sätt är bristande som person, kommer det sannolikt inte uppmuntra dig till att förändras. Kan jag däremot uttrycka hur dina handlingar får mig att känna, är sannolikheten till förändring mycket större.
Läs mer om hur vi kan uttrycka oss mer emotionellt intelligent genom att läsa Daniel Golemans bok Emotional Intelligence (särskilt kapitel 10).