Människan bakom orden

Jag måste erkänna, att när jag var yngre ansåg jag att rätt och fel var tydliga motsatser med definitiva och orubbliga gränser. Det är måhända ett av tonårens kännetecken, det här svartvita tänkandet, men ändå är jag inte stolt över hur det påverkade mitt beteende, min interaktion med andra och min relation till andra. Jag tyckte det var så självklart hur man ska förhålla sig till X och hur man ska hantera problemet Y, att jag hade svårt att begripa att andra perspektiv på samma fenomen kan vara minst lika giltiga, minst lika äkta. För mig var det så uppenbart - vad är det för fel på dig då du inte kan se det?

Med åren har jag däremot alltmer börjat dra mig för att uttala mig tvärsäkert. Jag har svårt att se saker i svartvitt numera, det blir mest ett grått kontinuum utan tydliga gränser. Jag brukar över huvud taget inte delta i offentliga debatter eller eldiga diskussioner på sociala medier, för redan en hastig blick på den retorik som förs ger mig utslag. Så mycket av det svartvita tänkandet florerar i de ilskna kommentarerna på facebook, på tidningars kommentarsfält och när jag skrollar genom instagram. Jag har rätt, du har fel ergo du har fel i huvudet.

Det låter så busenkelt i teorin: bara för att du har en annan åsikt än mig, betyder det inte att det är fel på dig. Gång på gång läser jag ändå nyheter, som tråkigt inte längre känns som nyheter utan snarare vardagsmat, om hur den offentliga diskussionen - inte minst på sociala medier - svämmar över av personliga påhopp, kränkningar och övertramp. Senast idag läste jag om det (läs artikeln från svenska Yle här)..

Min Samuel brukar säga något som passar så väl i det här sammanhanget. Se människan bakom orden. Oavsett hur mycket orden förvånar, förskräcker och förargar. Bakom orden står en annan människa. Se den människan.

Foto av bästa Sofia Ylimäki-Lindqvist (kika på hennes hemsida/företag här)

Det är inte fel på dig

En kund i en affär försökte komma överens med försäljaren om ett rimligt pris på en produkt. Försäljaren lyssnade när kunden resonerade och sade sedan på bred kokkoladialekt "Om vi sku byri mee ti konstateer att tu er en pöllhövå [Du är dum i huvudet]". True story.

Ovan läser ni ett alldeles förskräckligt, men likväl verkligt, sätt att inleda en konversation på. Det grundläggande felet som görs, är personangreppet mot kunden. Försäljaren kritiserar inte vad kunden säger eller gör, utan helt enkelt kunden som person. Inom retoriken kallas det här ett ad hominem-argument.

I många debatter och bloggar har jag på sistone lagt märke till att personer, eller snarare grupper angrips, istället för att deras gärningar kritiseras. Genom att göra personangrepp, och tillskriva en person en negativ egenskap, fråntas möjligheten till förändring. Att förändra sina handlingar och sitt beteende är möjligt, men att förändra hur man är som person är, om inte omöjligt, väldigt svårt.

Jämför skillnaden i fraserna "Du är frånstötande" och "Det där [dina handlingar] är frånstötande". Det här, har jag för mig, används flitigt inom småbarnspedagogiken; jag har hört många föräldrar uttrycka till sitt barn att de är upprörda över vad barnet har gjort, men inte på barnet som person. Det här borde är underbart och borde också tillämpas av vuxna. På arbetsplatsen, i debatter och inom politiken.

Jag tror att alla ärliga strävanden efter att uppnå en förbättring måste också få innebära chansen till förbättring. En miljö att förbättras i. Om jag utgår ifrån att du på något fundamentalt sätt är bristande som person, kommer det sannolikt inte uppmuntra dig till att förändras. Kan jag däremot uttrycka hur dina handlingar får mig att känna, är sannolikheten till förändring mycket större. 

Läs mer om hur vi kan uttrycka oss mer emotionellt intelligent genom att läsa Daniel Golemans bok Emotional Intelligence (särskilt kapitel 10).