Alla känslor i en stad

Jag är på besök i min hemstad.

Eller hemstad. Är det verkligen en hemstad när jag inte bor där längre? När mitt hem i verkligheten är hundra kilometer härifrån. När slutar en hemstad att vara en hemstad? Gör den någonsin det?

Den här staden drabbar mig alltid av alldeles ovanligt många känslor på en gång. Så många frågor på en gång. Det brukar väl vara så med platser som en gång har varit ens allt, men numera är ett… ja. Något, åtminstone?

Här har jag gått i skola. Här har jag spelat fotboll under en lång tid. Här har jag knutit mina tidigaste vänskapsband. Här har jag dansat, sjungit, utvecklats, lärt mig. Mina bästa och mina värsta minnen är från den här staden. Ibland när jag kör igenom min hemstad tänker jag: “hit vill jag aldrig flytta mer”. Andra gånger tänker jag: “här vill jag bo någon gång”.

Jag är aldrig så ambivalent som när det kommer till min hemstad. Och det är väl för att staden utvecklas och förändras även i min frånvaro. Vore jag att återvända är det inte alls till samma stad som förut. Premisserna är helt annorlunda.

Alla ambivalenta, nostalgiska och vemodiga känslor till trots konstaterar jag: det här är min hemstad. Vad det då sedan innebär.

Foto: Ebba Åström

Som så många gånger förut

Jag söker mig till det där hörnet i den där byggnaden, som hör till de byggnader jag känner mig som mest hemma i. Jag sätter mig i den där stolen som jag så ofta satt i, när jag långsamt väntade på skjutsen hem till Rödsö. Mina ögon faller på de enorma glasfönstren, som jag alltid sett på med ömsom förundran, ömsom ångest vid tanken på den stackare som måste tvätta dem och hålla dem rena. Det höga, välvda taket och de bastanta stenväggarna gör att varenda röst resonerar i en härlig, om än för byggnaden inte så ändamålsenlig, akustik. Jag frestas att undslippa mig ett litet "hoohoo" för att tala med mitt eko.

Precis i en av de där stolarna i den där byggnaden sitter jag idag, som jag satt då. Då läste jag OKEJ och andra tonårsmagasin. Nu läser jag en finlandssvensk roman. Men i övrigt är allt som förut:

Ett barn vandrar planlöst, eller kanske snarare fascinerat och äventyrslystet, bland bokhyllorna. Dennes mamma ropar på barnet med det där lilla kvävda ropet som är det enda anständiga ropet i ett bibliotek. Tonårspojken i stolen bredvid mig har kanske inte samma uppfattning om bibliotekets oskrivna, eller högst troligen väldigt explicit utskrivna regler, om att ge läsro och respektera med tystnad. Nej, för hans telefonspel blippar, tjuter och glimmar till när han vinner. Ibland suckar han, ackompanjerad av ett dystert mollackord, då går det dåligt. Jag skulle kunna irritera mig på det, men jag väljer att inte göra det. För trots att det är ett störningsmoment så hör det också till. Han hör till. Alla hör till här. 

Och barnet tjuter till av förtjusning vid åsynen av en spännande bok. Mamman hyssjar på avstånd, men varför dämpa barnets förtjusning över litteraturen, undrar jag. I de flesta fall dämpas läslusten för alldeles för många barn, alldeles för fort i alla fall. Jag säger: låt dem förtjusas - och det högljutt - så länge de kan. Sen fortsätter jag läsa.