Insikt i det egna

Ibland behöver man lägga ögonen på något nytt för att få syn på det gamla.

Inte i bemärkelsen glo på andra män för att inse hur bra den egna mannen är, utan jag rör mig snarare i en kontext av kultur och beteende. Jag rapporterar live från Boston Massachusetts, och jag vågar säga att jag har blivit lite förälskad i den här staden.

Det är välkänt att amerikaner är oerhört snälla, trevliga och artiga. Jag känner många amerikaner och de är alla underbara. Så jag kan säga att den här stereotypen absolut inte är någon myt. Eller åtminstone en myt med modifikation. Nå jag är ju forskare, så låt mig understryka mitt påstående med evidens:

Igår hade jag en av mina kaotiska morgnar någonsin. Jag spräckte byxorna, tappade rösten och låste ut mig ur badrummet på samma morgon. Allt det här löste sig på något sätt. Gällande byxorna hade jag ett par extra, rösten blev bara värre men gällande badrummet! Badrummet löstes på ett sätt som aldrig skulle äga rum i Finland.

Inte bara att de fixade rummet under dagen. De lämnade två chokladstänger och en lapp på mitt rum. En räkning, tänkte jag. Nehej du! En lapp som sa tack för att du hjälper oss att förbättra vår service och som erbjöd mig en gratis, ugnsvarm chocolate chip cookie från receptionen.

Som va!?

Jag är van med den orubbliga principen: ställer du till det får du, om inte stryk åtminstone, skäll och skam. Jag blev i princip tackad för att krångla. Tack för att du låste ut dig!

Jag älskar mitt Finland, jag älskar mitt finska folk. Men jag tror vi kan ta efter, om än bara lite lite, av våra amerikanska vänner. Jag menar, vi har i alla fall inget att förlora på att vara tillmötesgående och vänliga lite oftare.

För man får faktiskt ändra sig

För några månader sedan skrev jag om en uppenbar kulturskillnad mellan Finland och Sverige. Det gällde tack-kulturen och artighetskulturen överlag.

Jag skrev i mitt inlägg att jag upplevde att det genomhjärtliga och hurtiga "tack snälla!" och "eller huuuur" kändes lite väl krystat och hurtfriskt.

Vilken tur att det är tillåtet att ändra sig!

De senaste dagarna har jag umgåtts med svenskar och amerikaner. Och jag måste säga: att ställa artighetsfraserna och "how are you" och "hur är det med dig?" må vara 70 % pliktskyldighet och 30 % genuinitet (eller hur du nu vill fördela procenterna), men det går inte att förneka att det gör skillnad!

Det är helt enkelt trevligt att umgås med människor som är artiga, vänliga, hjälpsamma och generösa. Och då är det ingen skillnad om de är alltigenom genuina eller om det bara är ett symptom på kulturen.

Orsaken gör det samma, verkan är kraftig.

Så i ljuset av att förändring är tillåtet, tar jag mig friheten att säga: jag tycker det är bra att använda artighetsfraser flitigt! Mera sådant!
 

Foto: Ebba Åström

Dansen är så mycket mer

Idag firar vi dansens dag, och dagen till ära kan du med fördel läsa mina tidigare inlägg om dans bland annat här och här.

Bild från KDCs julshow 2016. Foto av Daniel Joas.

Igår hade jag en ledig och lugn lördagkväll för mig själv. Jag tog mig till dansskolans undantagsvis tysta danssal och lät bli att sätta på de grälla lysrören då de sista, tappra solstrålarna ännu orkade sträcka sig in över golvet och väggarna. 

En nästan andäktig stämning rådde när jag lade igång musiken, slöt mina ögon och lät min kropp röra sig till ljudet av tonerna. I takt med strimmorna av solljus som ännu spelade i salen blev jag förd av musiken. (Ni som inte tycker att grammatik är så viktigt kan stanna upp och jämföra uttrycken jag förde mig och jag blev förd. Då förstår ni att grammatiska val gör enorm skillnad.)

Bild från KDCs vårshow 2016. 

Dans för mig är inte en hobby som jag utövar för att motionera regelbundet. Det är förstås en av de många fördelarna med dans, och jag vet ju att i praktiken svarar jag "dans" på frågan "vilka är din hobbyer?". Men det känns alldeles för banalt att säga att dans är min hobby; det känns alldeles för lättvindigt. Skulle en poet, som väller ut sitt hjärta över tomma blanka sidor, säga: "min hobby är att skriva dikter". Nej, det förstår vi att det är en slags livsstil, kanske till och med en slags terapi. Dansen är oändligt mycket mer än bara en hobby för mig.

Precis som all typ av konst är dans ytterst ett uttryckssätt. Dansen är ett ännu starkare sätt för mig att uttrycka mig på, än vad jag upplever att jag kan göra genom att sjunga eller skriva. Jag tror att det är så, för att dansen går bortom orden. Precis som ett musikstycke kan gestalta och närma sig det som inte går att uttrycka med våra nyanserade, men ändå långt ifrån allomfattande språk, kan dansen förkroppsliga och kommunicera det som vi inte kan omfatta med våra förhållandevis begränsade språkresurser.

Dans för mig är ett sätt att uttrycka alla delar av livet: smärta, hopp, ångest, lycka, mod. Det är ett sätt för mig att ge utlopp för det som jag inte ens kan förklara eller förstå. Det är ett sätt för mig att be och uttrycka förtröstan. Dansen får mig att känna mig levande just här, just nu. Och så är det ju förstås ett sätt för mig att uttrycka enorm glädje.Därför firar jag dansens dag i dag. 

Vad betyder dansen för dig?

Happy international Dance Day

Är ett "tack" tillräckligt?

I skrivande stund är min Samuel och jag på väg till vårt västliga grannland. Alltid när jag vistas i fina Sverige kommer jag att tänka på en kulturskillnaden vad gäller artighetskulturen. 

Finländare är kanke inte mest kända för sin öppenhet, artighet och förmåga till att konversera med främlingar. Så finns det förstås oändligt många undantag som bekräftar regeln. Jag upplever däremot som att svenskar, i alla fall inom kundservice, är oerhört vänliga och artiga och småpratiga av sig. Men också här finns många undantag som bekräftar regeln.

Emedan jag uppskattar och förespråkar artighet kan jag ibland nästan bli paff av den grad av vänlighet som möter mig när jag sätter ner min fot på andra sidan potten.

Finländare som jag är, känner jag mig ofta lite tafatt och fumlig då jag kommer med min muminsvenska och inte använder förstärkande adjektiv i var och varannan mening. När jag interagerar med en försäljare som uttrycker "Guuud vad snällt!" och "Tack så väldigt mycket fina du" känns mitt finlandssvenska och lilla "Tack" lite platt och fattigt. 

Jag upplever att vi i Finland är lite sparsamma med fraser som tack, ursäkta och  varsågod, i jämförelse med Sverige. Men då vi i Finland säger de här fraserna menar vi det. (Eller så säger vi dem för att vi blivit uppfostrade till det, för det "hör till".) I Sverige upplever jag att de här fraserna används flitigare och med mer eftertryck och betoning.

Däremot känner jag att de där extra adjektiven och utsmyckade fraserna hör till den svenska jargongen, men att det i slutändan kanske ändå är lite krystat. Det vill jag ändå uttrycka med all respekt för våra fina grannar. Att svenskar är oerhört mycket bättre på small-talk och på att få en att känna sig välkommen till en affär, till exempel, är något jag ändå vill lyfta fram som väldigt exemplariskt. Det tror jag vi kan ta efter!

Som så ofta då jag tänker på den här skillnaden börjar jag tänka på om jag hellre skulle använda artighetsfraserna sparsamt men genuint, än i överflöd och kanske lite krystat (att säga "Tack snälla !" när en kund överräcker skräp kan jag uppleva som överentusiastiskt). 

Men jag vill fråga er, mina läsare, hur ni upplever den här kulturskillnaden? Borde vi finländare ta efter våra västliga grannar, eller är det bra som det är med en sparsmakad men ändå befintlig och saklig artighetskultur? 

Bilden från Stockholm. Min favoritstad.