Läst på sistone: tre gånger svenskt

Det har varit en hel del ljudböcker och en hel del svenska författare på sistone.

Jag har fördjupat mig i skandalen med Kulturprofilen ur två olika synvinklar och läst en prisbelönt svensk ”historisk” roman.

Två av böckerna fick 5/5 stjärnor av mig så fortsätt läsa för finfina boktips!

Matilda Gustavsson (2019) Klubben

Skriven av kulturjournalisten som blev den grävande journalisten som avslöjade verkligheten bakom Kulturprofilen och Forum.

Den här boken är hennes berättelse samtidigt som andras röster, bland annat offrens, vävs in på ett smidigt och gripande sätt.

Jag höll andan när jag lyssnade igenom den här, jag ville inte missa ett ord, inte en enda detalj.

På ett sätt känns det hemskt att människors fruktansvärda upplevelser och en mans odrägliga beteende blir föremål för mitt intresse, å andra sidan är den här boken ett levande bevis på hur ingen ligger säkert då det kommer till manipulation, övergrepp och maktutövande.

Välskriven, väluppbyggd och viktig. Läs!

Katarina Frostenson (2019) K

Myntet har två sidor och i andan av att ta del av flera människors perspektiv på samma händelser ville jag genast läsa den här efter Klubben.

Frostenson kombinerar olika genrer och tar in element från religion, konst- och litteraturhistoria och lyrik för att i en dagboks/reflektionsliknande text redogöra för vad som hände med Kulturprofilen och henne efter att den avslöjande artikeln publicerades.

Å ena sidan är jag lite besviken över att boken sist och slutligen inte handlade så mycket om just #metoo och Svenska Akademien.

Å andra sidan vet jag inte vad jag skulle tänka ifall boken mer explicit hade behandlat de händelserna, för allt som nämns om det nu görs i en avfärdande, arrogant ton som dessvärre underminerar trovärdigheten.

Hmm, svårt att säga vad jag tänker om denna. Läs den gärna själv för att skapa din uppfattning.

Niklas Natt och Dag (2017) 1793

Pärmbilden är intetsägande och allt jag hade läst om boken innan gjorde mig föga imponerad.

Så fel ens första antagande kan vara ibland.

Det här är en bok som måste upplevas, helst i form av ljudbok, för att kunna begripas.

Ramberättelsen: år 1973. Ett förskräckligt mord som två män beslutar sig för att försöka lösa. Olika människors berättelser leder historien framåt och svaret till vad som har hänt blir sakta uppenbart.

Den här boken är ryslig och för mig var den lite kämpig att komma in i, men när jag väl hade fått upp takten ville jag inte sluta lyssna.

Jag har redan börjat på uppföljaren, 1794, och det säger väldigt mycket! Väldigt läsvärd!

Blev du taggad på att läsa någon av ovanstående?

Har du redan läst? Vad tyckte du isåfall?

Utan tvekan

Jag hade inte sovit så jättebra dagarna innan helgen.

Nervositet inför jobbuppdrag i kombination med tidig väckning på grund av färjetid att passa leder sällan till att sömnen blir riktigt bra. Inte för min del i alla fall.

Så jag hade avtalat med mig själv att lägga mig tidigt båda kvällarna under helgen (särskilt eftersom jag just nu läser Sömngåtan och är helt begeistrad över sömn).

Men nu blev det ju inte riktigt så.

För när sällskapet är så saknat och älskat och när samtalen är så givande och stimulerande - då hamnar sängen och sömnen på en omutbar andra plats.

Och då kommer det här från en som älskar att sova. Minst åtta timmar, helst nio, för att orka se andra människor. För att över huvud taget vara jag.

Att jag har nedprioriterat sömnen den här helgen berättar kanske inte jättemycket för er.

Men det vittnar om precis hur rik jag är som har vänner av den kalibern att jag utan att tveka prutar på sömnen.

Utan tvekan.

Några fina som jag utan tvekan prutar sömn för.

Glad idag

Är den här tjejen som har båtat över till grannlandet och besökt både bokhandeln och biblioteket.

Att vara i Sverige är som att vara i ett slags parallellt universum, ett låtsasland. Överallt ser jag skyltar och reklam som jag inte bara förstår sådär rent språkligt utan jag förstår bakomliggande antydningar och skämt.

Finskan hörs förvisso ibland, men det är sällan. I biblioteket dominerar de svenska böckerna hyllorna. Finska böcker upptar endast i en bråkdel av ytorna och är skyltade med ”Minoritetsspråk: finska romaner”.

Galet hur olika världen kan se ut endast 5 timmar västerut.

Jag älskar det här landet. Älskar att träffa saknade, älskade människor.

Älskar böcker, älskar språket.

Glad idag är jag.

Oerhört kär i biblioteket.

Bortom tacksam

Vi båtade över ett vågat hav och anlände i ett vindbitet Sverige.

Snön följde med oss från öst, men glädjen över att träffa våra goda vänner, vår familj, värmde oss inifrån ut. För det gör den, vänskapen.

Jag hade knappt kunnat sova alls, natten innan vi skulle båta över. All förväntan, längtan och saknad var så stor att den jagade sömnen på flykten. Men vad gör väl en sömnlös natt, när vi hade något så dyrbart att se framemot: tre hela dagar med Samuels bror Staffan, härliga Lina och söta småttingarna Sibel och Milas.

Vi blev bortskämda med mat, husrum och personlig transport i dagarna tre. Men än viktigare, vi blev bortskämda med deras tid.

Och det är guld. 

Samuel hittade en perfekt hörna att jobba i medan frugan shoppade. 

Sötaste Milas och Samuel

Och Samuel och Sibel

Med matchande tröjor, så klart

High five på den

Det enda bildbeviset på att jag också var närvarande. Med en bok, förstås.

Sa jag god mat? 

Mitt kära grannland

Det var en ambitiös Mindy som hade planerat att leverera ett bildrikt inlägg efter helgens Umeåbesök. Väl tillbaka på fastlandet Finland igen skrollar jag igenom telefonen och ser att jag har hela en bild som är värd att visas.

Jag har däremot en handfull ofrivilliga bilder som har blivit tagna utan mitt medvetande (ni vet, sådana där bilder på väskbottnen eller på marken och en halv sko, som är väldigt suddiga och totalt tagna av misstag). Vad är upp med det, frågar jag mig. Men bildfrånvaron till trots - om ni vill ha shopping i en stad som inte överväldigar en så som större städer, som har massor av mysiga områden, härliga bokbutiker och shoppar och ett fint folk ska ni båta över till Umeå!

Vi spenderade tid med Lina och Staffan och vårt härliga fadderbarn Sibel under helgen. Som alltid när vi umgås blir det mycket skratt, mycket gott, lite träning samt diskussioner om livets små, stora och kontroversiella frågor, vilket resulterar i sena nätter och långsamma morgnar. Väldigt fina ingredienser för ett veckoslut. 

Ett goals hus. Tänk er en bokhörna, alternativt en flygel i den vita runda delen. Vem (vad?) bor här, är det till salu, hur mycket kostar det, får jag bo här?

Fina fadderbarnet Sibel och min bästa Samuel på tur i Umeå.

Är ett "tack" tillräckligt?

I skrivande stund är min Samuel och jag på väg till vårt västliga grannland. Alltid när jag vistas i fina Sverige kommer jag att tänka på en kulturskillnaden vad gäller artighetskulturen. 

Finländare är kanke inte mest kända för sin öppenhet, artighet och förmåga till att konversera med främlingar. Så finns det förstås oändligt många undantag som bekräftar regeln. Jag upplever däremot som att svenskar, i alla fall inom kundservice, är oerhört vänliga och artiga och småpratiga av sig. Men också här finns många undantag som bekräftar regeln.

Emedan jag uppskattar och förespråkar artighet kan jag ibland nästan bli paff av den grad av vänlighet som möter mig när jag sätter ner min fot på andra sidan potten.

Finländare som jag är, känner jag mig ofta lite tafatt och fumlig då jag kommer med min muminsvenska och inte använder förstärkande adjektiv i var och varannan mening. När jag interagerar med en försäljare som uttrycker "Guuud vad snällt!" och "Tack så väldigt mycket fina du" känns mitt finlandssvenska och lilla "Tack" lite platt och fattigt. 

Jag upplever att vi i Finland är lite sparsamma med fraser som tack, ursäkta och  varsågod, i jämförelse med Sverige. Men då vi i Finland säger de här fraserna menar vi det. (Eller så säger vi dem för att vi blivit uppfostrade till det, för det "hör till".) I Sverige upplever jag att de här fraserna används flitigare och med mer eftertryck och betoning.

Däremot känner jag att de där extra adjektiven och utsmyckade fraserna hör till den svenska jargongen, men att det i slutändan kanske ändå är lite krystat. Det vill jag ändå uttrycka med all respekt för våra fina grannar. Att svenskar är oerhört mycket bättre på small-talk och på att få en att känna sig välkommen till en affär, till exempel, är något jag ändå vill lyfta fram som väldigt exemplariskt. Det tror jag vi kan ta efter!

Som så ofta då jag tänker på den här skillnaden börjar jag tänka på om jag hellre skulle använda artighetsfraserna sparsamt men genuint, än i överflöd och kanske lite krystat (att säga "Tack snälla !" när en kund överräcker skräp kan jag uppleva som överentusiastiskt). 

Men jag vill fråga er, mina läsare, hur ni upplever den här kulturskillnaden? Borde vi finländare ta efter våra västliga grannar, eller är det bra som det är med en sparsmakad men ändå befintlig och saklig artighetskultur? 

Bilden från Stockholm. Min favoritstad.