Jag hade inte sovit så jättebra dagarna innan helgen.
Nervositet inför jobbuppdrag i kombination med tidig väckning på grund av färjetid att passa leder sällan till att sömnen blir riktigt bra. Inte för min del i alla fall.
Så jag hade avtalat med mig själv att lägga mig tidigt båda kvällarna under helgen (särskilt eftersom jag just nu läser Sömngåtan och är helt begeistrad över sömn).
Men nu blev det ju inte riktigt så.
För när sällskapet är så saknat och älskat och när samtalen är så givande och stimulerande - då hamnar sängen och sömnen på en omutbar andra plats.
Och då kommer det här från en som älskar att sova. Minst åtta timmar, helst nio, för att orka se andra människor. För att över huvud taget vara jag.
Att jag har nedprioriterat sömnen den här helgen berättar kanske inte jättemycket för er.
Men det vittnar om precis hur rik jag är som har vänner av den kalibern att jag utan att tveka prutar på sömnen.
Utan tvekan.
Några fina som jag utan tvekan prutar sömn för.
Gilla och kommentera gärna, också anonymt och utan e-postadress. Var snäll.
Jag bibehåller rätten att radera kommentarer.
Kan vi ägna oss ett förundrat skratt åt hur livet, detta fantastiska och sköra, under en och samma dag kan göra lika många vändningar som en pre-pubertal tonårings humör. Hur en kass morgon kan resultera i en upprymd och glädjerik kväll. Hur en situation utan synbar lösning kanske bara får sin, alldeles naturliga och självklara gång. Hur förvirringens tid kanske byter till klarhet i alla fall. Livet, du fascinerar mig.
Behind the scenes på Ebbas och min photoshoot i det undersköna Rödsö. Mer bilder kommer i något senare skede.
Det är tisdagsmorgon och jag är uppe med tuppen. För mig, som varken är naturligt morgonpigg finner jag det intressant att följa med i hur min inre dialog, min röst till mig själv, låter om morgnarna. "Vaa..? Redan?? Idag kommer jag aldrig att bli pigg. Jag kommer att vara trött heeela dagen". Och tjugo minuter senare, mätt i magen med kaffekoppen (och facit) i hand har jag totalt glömt bort vilka ord jag nyss tänkte för mig själv.
23 år skulle teoretiskt sett kunna vara en tillräckligt lång tid till att lära sig det här; att slå dövörat till den nyväckta morgonMindyrösten och helt enkelt stiga upp, sköta mina morgonrutiner och så småningom vakna ur sömnens sötma. Och framför allt, att veta att jag visst kommer att vakna och bli pigg i något skede. Teoretiskt sett skulle det vara möjligt att veta det nu.
Men som sagt. Bara teoretiskt.
PS. Kika in ikväll för att ta del av resultatet från emoji-undersökningen! Jag har spännande och intressanta resultat att dela med er!
Gilla och kommentera gärna, också anonymt och utan e-postadress. Var snäll.
Jag bibehåller rätten att radera kommentarer.
