Jag kan inte släppa det; tankarna om hur vi ska förhålla oss till varandra, när vi inte vet hur nära vi får komma. Jag kan inte heller släppa tanken på hur lätt vi kan såra varandra fast vi inte menar det; bara genom oavsiktlig tanklöshet. Jag vet inte var gränserna för din bekvämlighetszon ligger och var pelarna till ditt hjärtas murar står rotade.
Nej, jag kan inte släppa tankarna om det här, och jag har svårt att tro att det finns någon universallösning. Men jag tänker så här: vi kan ju absolut inte veta om vi inte frågar. Jag kan inte veta huruvida du vill berätta om det som smärtar om jag inte tar reda på.
Jag fick en tankeväckande kommentar till mitt tidigare inlägg om det här (läs inlägget via länken ovan) om att det är lättare att öppna upp om man blir tillfrågad. Och jag tycker det stämmer så väl, för jag behöver bara gå till mig själv: jag tycker att det är mycket lättare att prata om mitt livs avigsidor när någon visar genuint intresse för, och äkta omsorg om, mig. En fråga ställd ur ett uppriktigt hjärta är en helt annorlunda fråga än den som är ställd av skvallrig nyfikenhet. Omsorg och respekt är grundläggande egenskaper för att ett närmande över huvud taget ska äga rum, i alla fall för min del.
Att öppna upp på eget bevåg, utan att lyssnaren har visat intresse, är ett stort steg för vem som helst, och för mig känns sådana tillfällen ibland som att jag tränger mig på med mitt hjärtas sorger eller min livssituations utmaning. Därför blir de här ämnena oftast obehandlade om någon annan inte initierar.
Så därför kommer jag till följande konklusion: kanske vi bör fråga mera. Kanske vi bör närma oss varandra oerhört, oerhört varsamt, men likväl närma oss och inte gå vidsträckta omvägar runt det svåra. Och kanske vi borde initiera mera, våga ställa de där frågorna som ger möjligheten till att nå djupare och som gläntar på hjärtats slutna dörr. Och framför allt borde vi göra det samtidigt som vi ständigt signalera att vi djupt respekterar den andres gränser.
Jag har testat på att initiera mera på sistone, att våga ställa de där frågorna som kanske ligger i luften men som ändå inte behandlas i den dagliga vardagsdiskursen. Min slutsats är att det i allmänhet finns det en vilja hos den som smärtar att få berätta. Och det visar ju att det finns ett behov — ett behov som vi som medmänniskor kan möta. Jag tror att vi alldeles för lätt väljer att förbise den smärtande människan med motiveringen it's none of my business. Men om vi genuint och uppriktigt vill finnas till hands, och den som smärtar verkligen behöver få lätta på bördan — då är det vår business i allra högsta grad.
Vad tror ni? Skulle det här vara ett fruktbart sätt att förhålla oss till varandra? Är vi för försiktiga med att gå "på djupet" med varandra, i överdriven rädsla för att trampa varandra på tårna? Eller är det bra som det är?
