Jag vet så lite om dig. Jag vet inte alls var skon klämmer, vad som gör ont. Dina ärr är inte alltid synliga, så hur kan jag veta om mina ord orsakar smärta? Hur kan jag veta om mitt skämt som inte alls är ämnat att såra, utan endast att höja stämningen, i stället gör precis motsatsen?
Jag kan inte. Jag kan omöjligtvis veta det. Och det skrämmer mig ibland, att jag så lätt kan trampa på dina tår. Att jag ibland tanklöst kan klampa in på helig mark hos dig. Att jag kan göra anspråk på att bli insläppt i de rum som du omsorgsfullt har förseglat; rum som du inte alls är redo att gå in i med vem som helst, när som helst.
Men det är inte heller hållbart att jag trippar på tå; oförmögen att öppna munnen i rädsla över att gå dit jag inte borde. Vad gör det med vår dagliga interaktion om vi endast diskuterar vädret och lunchmenyn och således håller oss på den säkra sidan?
Fina människor 2016 på vår tjejweekend i Helsingfors. Fångade på bild av Sofia Ylimäki-Lindqvist. Saknar speciellt mina vänner som bor i periferin. Både de som är på men också utanför bilden. ❤
Varje människa är en så unik uppsättning av erfarenheter och ärr, och det är lätt hänt att vi oavsiktligt sårar de människor som vi inte känner så väl, eller kanske känner väl men ändå inte tillräckligt. Tanken på att vi kan såra vår medmänniska - fast vi inte menar det - genom att slänga ur oss en banal kommentar som råkar beröra en öm punkt hos lyssnaren, får mig att bli väldigt försiktig med mina ord och val av samtalsämne.
Hur ska vi förhålla oss till varandra, när vi inte vet var det bränner och svider till hos den vi pratar med?
Det här är några halvtänkta tankar som uppstod efter att vi diskuterade ämnet med några vänner igår, och det är frågor som absolut inte har entydiga svar. Men vad tycker du? Hur ska vi göra för att inte medvetet såra varandra?