När jag var barn tvekade jag aldrig över att brista ut i sång. När jag, tillsammans med mina morföräldrar och kusin, besökte kyrkogården brast jag ut i sången "Måne och sol" för jag vill sjunga något för alla bortgångna. Jag brydde mig inte om någon såg när jag gjorde en spontan dansrörelse eller om jag på en offentlig plats betedde mig på ett sätt som verkade onormalt eller ovanligt.
De här impulserna att brista ut i spontansång eller göra en dansrörelse har aldrig riktigt avtagit, de har bara antagit mer socialt accepterade former. Jag kanske verkar lugn och sansad på ytan (???) men ni skulle bara veta vilken fest som tidvis äger rum i mitt huvud!
När ingen annan ser släpper mina hämningar och jag gör allt det där som jag aldrig tvekade över att göra då.
Bild av Sofia Ylimäki Photography (hon är så bra på att fånga ögonblicksbilder!). Texten på bilden redigerad av mig.
Till stor del lever jag mitt liv som en musikal, i alla fall i mitt eget huvud. Det finns en sång för allt och när ingen annan ser tvekar jag inte att ta ut svängarna i både sång- och dansväg. När jag tar en på promenad och lyssnar på bra musik och ingen annan ser gör jag alltid några spontanmoves. Inte sällan har någon ändå närmat sig runt knuten och sett mitt plötsliga uttryck av kroppsrörelse. Men när jag gör det här mår jag som bäst, och jag vet att den dagen jag slutar med det är mitt liv alldeles för färglöst och tråkigt. Må den dagen aldrig komma.
Vad gör du när ingen annan ser?