Förut höll jag det som en stor seger om jag lyckades hålla tårarna på flera armlängders avstånd. Oavsett om tårarna började packa på till följd av smärta, sorg eller sinnesrörelse kämpade jag ihärdigt emot.
Men av alla strider jag väljer att ta idag är den mot tårarna den sista.
Tårar är inte svaghet, varken för kvinnor eller män. Tårar är inte det yttersta tecknet på människans bräcklighet eller porösa själ.
Tvärtom är tårar för mig liv; ett bevis på att jag känner, älskar, sörjer, lever ända ut i fingerspetsarna. Nej än mer: tårar går bortom fingerspetsarna, bortom kroppen. Tårarna måste ut, precis som känslorna måste få utlopp för att befrias. Precis som om min kropp inte kan hålla känslorna, livet inom sig utan de måste få flöda fritt bortom min begränsade kroppslighet.
Så av alla strider jag väljer att ta är den mot tårarna den sista. Den striden har jag förlorat för länge sedan. Och paradoxalt nog finns det en enorm befrielse i just den förlusten.
Pröva själv.
