Ett julhej

Kära läsare,

Jag kikar in alldeles kort här innan jag tar lite bloggpaus för julen.

Precis som ofta när det gäller högtider tänker jag på dem som jag saknar idag.

Jag tänker på alla de som önskar att de hade möjlighet att ge sina barn en jul värd namnet. Jag tänker på dem för vilken julen är en smärtsam påminnelse om det som fattas, det som hjärtat längtar efter eller för länge sedan har slutat våga längta efter.

Julen är här oavsett var vi är, på jorden och i livet i allmänhet.

Så oavsett just dina omständigheter den här julen önskar jag att den blir fin, fridfull.

Jag har en bloggpaus fram till 27.12.

Efter det blir det bland annat sammanfattning av bokåret 2019, lite höjdpunkter från det 2010-talet och annat smått och gott.

Fridfull helg åt just dig, kära läsare ♡

Kom julefrid

Vi har druckit glögg.

Vi har handlat julklappar och slagit in paket med rosett och allt.

Vi har inte julstädat, inte bakat pepparkakor, inte skickat julkort.

Vi har gjort en del men kommer inte göra allt.

Men vi känner av julfriden. Den är inte avhängig eventuella dammtussar i skrymslen eller avsaknaden av julstjärna på granens topp.

Julen kommer, kom julefrid.

Min bror i torpet. Där är minsann julefrid.

En känsla av andakt

Luciadagen och jag tänker tillbaka.

Jag tänker tillbaka på då jag blev inbjuden till hem av sorg. Då jag fick se lidande, nöd och ångest på nära håll. Min uppgift var inte att rädda, hjälpa eller försöka plåstra om; endast att ge en glimt av hopp i allt det nattsvarta ute, inne.

Att möta människor i sorg
var bland det tuffaste,
vackraste
jag någonsin har varit med om.

Lucia 2011. Foto: Jennie Renlund

Redan när jag tog mitt första, försiktiga steg över tröskeln och insöp atmosfären kunde jag känna den, sorgen. Sorgen är som en partikel som sprids i luften, luften blir tätare, kompaktare. Blir den sårbarare?

Det finns en känsla av andakt, i hem som är tyngda av sorg, och det leder till att jag alltid upplever en stor vördnad att stiga över just den tröskeln.

Lucia 2011. Foto: Jennie Renlund

När jag tänker tillbaka förstår jag inte hur jag vågade.

Det är ett stort — enormt — uppdrag och egentligen ett uppdrag som dömt till att misslyckas, för vad kan en sjuttonårig tjej bringa hjärtan som drunknar i nattsvart sorg.

Men det är hela grejen: att ingen förväntas kunna hela brustna hjärtan som ett kast med trollspö. Så fungerar inte sorg, så fungerar inte liv.

Men alla kan ge lite hopp, en strimma av ljus där mörker råder.

Nedan ett klipp från Luciakröningen där jag sjunger den oerhört vackra låten Till Betlehem Mitt Hjärta.