Det är en eftertankes dag.
På många sätt en vemodig dag; en dag att minnas, sakna men också — glädjas. För ändå är det ytterst det: en dag att få glädjas över att en gång har känt någon, som har lämnat ett ordentligt avtryck i hjärtat. Det måste ju ändå var den största sortens glädje.
Kärlek är inte kärlek utan saknad. Det finns inte något sådant. Saknad ingår i kärleken, det ingår i kontraktet. Det är det andra obestridliga sidan av myntet, vi kan inte undvika det.
Och just därför tycker jag att kärleken är vacker. För den är sårbar. Fallet må bli högt när man älskar och saknar, förlorar. Men att aldrig ens våga släppa någon så nära är ändå en ännu större förlust.
Saknad är således det största av privilegium.
Lars Huldén, en av mina favoriter, skriver mycket om saknad och förlust i sin diktsamling Läsning för vandrare (ursprungligen från 1974. Otroligt vacker läsning — läs den). Hans vackra ord ger tröst en sådan här dag. Må de trösta dig med.
Gilla och kommentera gärna, också anonymt och utan e-postadress. Var snäll.
Jag bibehåller rätten att radera kommentarer.
Jag tycker mig se en gemensam nämnare i berättelser av människor som har upplevt enorm sorg och förlust. De säger: ”Människor slutade bete sig som människor omkring oss. De undvek våra blickar, gick långa omvägar i mataffären, slutade ringa.”
Det är ett nedrigt bemötande. Men på ett sätt är det förståeligt, för vad kan man rimligtvis förväntas säga åt någon som lever i ett enormt lidande? Vilka ord är de rätta när livet har dragit mattan under fötterna på en?
Inga. Jag tror att svaret är inga.
Vi läser nyheter om misär varje dag. Vi blir illa berörda ibland men glömmer nyheten så fort vi har fått i oss vårt morgonkaffe. För det är våra nyheter. Men det är andras verkligheter.
Tills en nyhet gäller någon vi känner. Tills vi får höra att just vår granne, vår bekant. Då nyheten plötsligt blir vår verklighet.
Det skrämmande är ju förstås att vi aldrig kan veta när, eller ens om, den här vändningen kommer att äga rum (Gud förbjude!). Och vi kan inte heller rimligtvis gå omkring och leva med den konstanta oron — vilket liv vore väl det?
Men kanske medvetenheten om hur skör tråden mellan nyhet och verklighet är; kanske insikten om att det lika bra kunde vara min granne, min förälder, min vän får göra oss ödmjuka. Förhoppningsvis påminner det oss om att vi själva inte skulle vilja bli lämnade ensamma i den verkligheten.
Kanske vi senast då inser att fastän ord aldrig räcker till får vi inte tiga. Vi kan helt enkelt inte ta omvägarna i mataffären fastän det är andras verkligheter.
Gilla och kommentera gärna, också anonymt och utan e-postadress. Var snäll.
Jag bibehåller rätten att radera kommentarer.
