Det är en eftertankes dag.
På många sätt en vemodig dag; en dag att minnas, sakna men också — glädjas. För ändå är det ytterst det: en dag att få glädjas över att en gång har känt någon, som har lämnat ett ordentligt avtryck i hjärtat. Det måste ju ändå var den största sortens glädje.
Kärlek är inte kärlek utan saknad. Det finns inte något sådant. Saknad ingår i kärleken, det ingår i kontraktet. Det är det andra obestridliga sidan av myntet, vi kan inte undvika det.
Och just därför tycker jag att kärleken är vacker. För den är sårbar. Fallet må bli högt när man älskar och saknar, förlorar. Men att aldrig ens våga släppa någon så nära är ändå en ännu större förlust.
Saknad är således det största av privilegium.
Lars Huldén, en av mina favoriter, skriver mycket om saknad och förlust i sin diktsamling Läsning för vandrare (ursprungligen från 1974. Otroligt vacker läsning — läs den). Hans vackra ord ger tröst en sådan här dag. Må de trösta dig med.
Gilla och kommentera gärna, också anonymt och utan e-postadress. Var snäll.
Jag bibehåller rätten att radera kommentarer.
Det är allhelgona och mina tankar och mitt hjärta går ut åt alla dem som fattas mig. Min farfar som gick bort i maj 2013. Min morfar som gick bort i december 2016. Frid över deras minne.
Du var den som gjorde. En handlingens man, av en rang jag aldrig har stött på förut. En alltigenom ödmjuk man. Sen till vrede, sen till förtal. Alltid beredd att ställa upp för andra. Det fanns ingenting som var söndrigt för dig. Sade man om en pryl "Den fungerar nog inte mer" då var du snabb med att gå till ditt förråd och fixa och knåpa. Det fanns inget du inte kunde få att fungera igen. Du var tålmodig och lugn. Du var inte så mycket för att ge råd; din blotta närvaro var råd i sig, för du utstrålade en förtröstan och tillit. I din närvaro kände jag alltid "det blir nog bra till sist". Det blir nog bra till sist.
Du var den som skojade. Du fick vem som helst att skratta med dina otroliga historier. Du klädde ut dig till Odjuret ur Skönheten och Odjuret och var aldrig rädd för att bjuda på dig själv. Du var oerhört generös och var alltid så väldigt mån om dina döttrar, och senare deras barnbarn. Du var en sångare och en artist. Du älskade finsk tango, och varje jul sjöng du och vi, tillsammans. Satulinna, Kalliolle kukkulalle och Valkea joulu. Den ton i mitt hjärta som, all finlandssvenskhet åsido, ändå resonerar med den finska folksjälen har jag fått från dig.
Kalliolle, kukkulalle
rakennan minä majani
Tule, tule tyttö nuori
jakamaan se mun kanssani
Jag är så oerhört tacksam att jag fick lära känna er.
Tills vi ses igen, älskade farfar och morfar.
Gilla och kommentera gärna, också anonymt och utan e-postadress. Var snäll.
Jag bibehåller rätten att radera kommentarer.
