Det är inte ofta jag återbesöker gamla blogginlägg som jag har skrivit.
Men idag återbesökte jag mars 2020.
Jag var nyfiken på vad jag hade skrivit, tänkt och känt under de där första förbryllande veckorna när corona blev något helt annat än ett ölmärke och fick drastiska konsekvenser för mitt liv och andras liv.
Det förhållningssätt jag skrev fram i mina texter, och så väl minns att jag faktiskt anammade när det väl begav sig, var en kombination av respekt för allt det ovissa, tacksamhet för allt som ändå var och tillåtelse att frustreras över att inte veta och att inte alltid gilla.
Ett år senare och märker jag att mitt förhållningssätt är nästan precis detsamma.
Jag besitter samma envishet om att det alltid finns någon ljusglimt, att det alltid finns en strimma hopp. Det måste måste måste göra det.
Respekt, tacksamhet och tillåtelse. Mitt överlevnadsrecept under coronaåret 2020.
Och inte helt pjåkigt recept för livet i största allmänhet.
Jag för nästan precis ett år sedan. Ser rätt lika ut idag trots att världen inte gör det.