I fredags var min första officiella mammalediga dag.
Men eftersom förra veckan till stor del präglades av en konferens hade jag en del punkter kvar på att göra listan, och därför jobbade jag ännu under fredagen.
Det betyder att IDAG, måndag, är jag verkligen ledig för första gången.
Jag har precis fört Molly till dagis och deltagit i hennes utvecklingssamtal. Väl hemma kokade jag en till kopp kaffe och nu sitter jag och planerar veckan. Men för första gången på länge skriver jag inte in sådant som “läs detta kapitel” eller “skriv på artikeln” utan istället fylls min kalender med punkter som “ordna inför loppisbord” och “fotografera böcker”.
Och det känns overkligt. Men skönt också.
Jag är så enormt stolt över mig själv. Det känns väldigt ofinländskt att säga det – ja, det tar nästan emot att säga det – men jag ÄR det.
Jag är så stolt över att jag förmådde jobba ända tills min mammaledighet började. Stoltheten ligger inte så mycket i faktumet att jag “pressade mig fram” till mammaledigheten, utan stoltheten ligger framför allt i att jag redan när jag blev gravid i höstas faktiskt lyssnade på min kropp och agerade utifrån dess signaler.
Jag är lyckligt lottad över att ha ett så flexibelt jobb, och därför är jag glad över att jag tog till vara på den flexibiliteten när min kropp och mitt psyke har genomgått den stora förändring och påfrestning som en graviditet innebär.
Jag är så stolt över att jag redan från första början tänkte långsiktigt och hållbart, för det har verkligen fått mig att inse att mer inte är detsamma som bättre. Faktum är att jag har nått exakt de mål som jag hade för detta läsår TROTS att jag ibland har jobbat kortare dagar eller haft ett lugnare tempo.
Nu blir min utmaning att faktiskt varva ner och inte fylla dagarna med en massa städ- och rensningsprojekt.
Men den rapporteringen är att vänta ännu.
Månadens bokklubbsbok som biblioteket i misstag hade plastat in lite tokigt så att det ser ut som att jag läser boken upp och ner och bakifrån fram.