För nio år sedan blev jag och Samuel ett par.
Efter att ha känt varandra ett tag och umgåtts i samma gäng under en tid var vi på en första dejt.
Vi gick på bio och såg filmen LOL med Miley Cyrus (som ingen var intresserad av), åt lösglass, åkte ut till villan, tog ut roddbåten för att se på solnedgången (det var spegelblankt och idylliskt vackert) för att senare kura ihop oss i soffan för att se på fotbolls-EM (känns lite typiskt oss det där sista).
När han förde hem mig på kvällen pratade vi om vår framtid. Vad ska vi kalla varandra nu då? Vad ska vi kalla det som pågick mellan oss egentligen?
Vi konstaterade snabbt att vi båda ville satsa på ett vi.
Att vi ville undersöka vad ordet vi kunde betyda. Nio år senare undersöker vi fortfarande, och det vi hittills har funnit är definitivt värt att studera mer.
Våra nio år tillsammans har på ett sätt, kanske fram för allt, varit rätt odramatiska.
Visst har vi fått jobba på saker och ting, och visst har vi vandrat i motvind ibland, men ändå har det mest varit en väldigt självklar, naturlig och odramatisk gemensam resa.
När jag var yngre drömde jag om den himlastormande kärleken, det överdådigt romantiska.
Det är förstås fint och också det har jag fått uppleva. Men usch vad ansträngande en sådan kärlek är i längden.
Idag uppskattar jag vår kärlek som är mycket mer … nåbar eller down to earth.
Du och jag för många år sedan.
Vår kärlek idag är att dela halvonödiga anekdoter (som ingen annan egentligen är intresserad av) från dagen som varit, att borsta tänderna tillsammans om kvällarna, att tillsammans handla mat vid Prisma varje lördag.
Det är det interna språket och de många skämten som ingen annan förstår, gröten och kaffet som den ena av oss kokar varje morgon, att ibland komma hem med favoritchokladen.
Det är att klia den andra mellan skuldrorna dit man inte når själv, att erbjuda sig att stiga upp ur sängen för att kolla om dörren är låst, att komma med sockor till den andra som alltid är frusen om fötterna.
Det är att låna en bok som den andra skulle gilla från biblioteket, att förbereda en lunchlåda åt den andra kvällen innan, att se till att bilen är i körskick innan den andra ska åka iväg.
Det är att säga “jag diskar, ta en tupplur du” efter maten, att unna varandra tid för hobbyer och vänner, att försiktigt röra den andra vid axeln när man går förbi.
Det är att tala gott och respektfullt om varandra inför andra, att massera den andra i hårbottnet, att gillande lyfta på ögonbrynen åt den andra när den går förbi och att hålla handen innan man somnar.
Det är att dofta den andra i nackgropen, köpa det där favoritschampoot redan innan det tar slut och att komma hem med en tidning.
Det är en glädje över att få lägga sig tätt intill om kvällarna och vakna upp bredvid varandra om morgnarna.
Det är sådana här små vardagliga ögonblick som under en livstid blir himlastormande.
Himlastormande vardagliga ögonblick.
PYTTESMÅ BEBISAR.