Jag är inte en sådan som bär klänning och kjol, både sade jag för sju år sedan.
Eller jag är inte en sådan som går utanför hemmets fyra väggar utan smink, tänkte jag för tio år sedan.
Vilken tur att man kan ändra sig.
Under en tid då jag inte bar klänningar (det är en tunika, ser ni väl). Foto: Ebba Åström
Jag har idag lyssnat på det här podcastavsnittet från en av mina favoritpoddar Personality Hacker. De pratade om kraften i de berättelser eller narrativ som vi lyssnar på och följer.
För vi skapar och återskapar ju ständigt tankemönster som vi lever enligt; oavsett om dessa är uttalade som mina exempel ovan, eller mer implicita och kanske till och med omedvetna för oss.
Om vi inte blir medvetna om våra narrativ kommer vi per automatik reproducera dem i all oändlighet. Också fastän de inte är goda.
Det här året har jag tagit itu med ett av mina mindre bra narrativ som lyder: jag är inte är bra på att sätta gränser och säga nej.
Och det är väl bra att känna till sina svagheter och att våga yttra dem. Det är kärnan i sårbarhet och något jag starkt eftersträvar.
Ja, det är bra att erkänna, men det också viktigt att inte bli kvar där, för då kan det bli som ett evigt snurrande hamsterhjul där jag inget annat förmår än att ständigt bekräfta att det narrativet är sant för mitt liv.
Jag är visst en sådan som använder klänningar! Foto: Ebba Åström
Så länge jag levde enligt narrativet jag är dålig på att sätta gränser utgjorde varenda människa ett hot mot mig. Under året som gått har jag jobbat med det här narrativet vågat förändra mitt narrativ till jag får och kan sätta gränser.
Då finns egentligen få reella hot.
Jag har gått från att vara passiv till aktiv, från offer till handlingskraftig.
Jag vet att det här låter farligt lika “alla är sin egen lyckas smed” men det är långt ifrån det jag menar.
Det jag menar är att det går att förändra våra narrativ oavsett hur våra yttre omständigheter ser ut.
Det går, det går, det går.