Han var en sådan där person som grymtade där andra skulle ha sagt "ja" eller "ahaa" eller ens "mm".
En sådan där som nätt och jämnt hälsade om morgonen.
Som regelbundet synade och inspekterade det jag gjorde med de mest kritiska ögonen.
Så milt sagt: inte direkt den hjärtligaste personen att sommarjobba med.
Vid ett flertal tillfällen tilltalade han mig på ett sätt som jag uppfattade som bryskt och hårt. Som om han utgick ifrån att jag inget kunde. Som om att ha mig med i arbetsteamet ungefär var lika effektivt som att anställa en diskhandske.
Han var en sådan som började varje mening med en suck, eller ett sådant där smackande ljud som uppstår till följd av att någon är irriterande trögtänkt.
Trots bryska ord och nästan öppen förnedring höll jag tand för tunga och vägrade låta de hårda orden bita. (Det var allt annat än lätt, tro mig — jag har mitt hjärta på utsidan av kroppen). Istället försökte jag behandla honom kanske ännu vänligare. Svara sakligt. Hälsa artigt. Le vänligt. Och förstås arbeta flitigt.
Jag visste att min tid där, med honom, hade en sista förbrukningsdag och därför tänkte jag att jag står ut (i andra fall hade jag tagit upp saken med min förman).
För jag ville inte möta hårt mot hårt.
Så jag knegade på.
När han tre månader senare fick veta att jag det var min sista arbetsdag gav han mig den bästa komplimang jag någonsin har fått. Ironiskt nog var också det i form av en anklagelse:
"Et sä nyt noin vaan voi lopettaa"
(Inte kan du sluta bara så där).
Och det var de viktigaste orden jag kunde ha fått.
Det var ett erkännande. Kanske till och med en ursäkt.
Vad är det med mig och SKAM-visdom nu för tiden? (Fastän å andra sidan är det här citatet inte ursprungligen från SKAM fastän det blev känt genom det).