Min lärare

Jag lyssnade på Yle Vega idag.

Vega har en mängd underbara program som jag regelbundet rattar in på. Mina favoritprogram (om än lite i smyg) är programmen där högst vanliga människor får ringa in och uttala sig om något. Folket har rösten, liksom, jag älskar det.

Dagens tema var oerhört intressant.

Temat var nämligen “Min första lärare”.

Jag måste medge att jag endast lyssnade på den första halvtimman av sändningen. Ändå är det anmärkningsvärt.

De som ringde in hade enbart goda berättelser att berätta. Deras möten med sin första lärare var enbart gott, varmt. Jag vet att det också måste finnas berättelser där ute som gör en mörkrädd, men också det talar för samma faktum:

lärare är oerhört viktiga.

Ens första möte med en lärare sätter också tonen för resten av skoltiden. Hur viktigt är det väl inte att detta möte då alltid och helst enbart får vara gott?

Så till alla lärare: ni är så viktiga. Ni gör ett så viktigt jobb. Ni är så värdefulla.

När jag firade att jag hade blivit, just det, lärare. Foto: Ebba Åström

Vad var det jag sa?

Många är lärdomarna jag har fått av mina föräldrar. Jag har bland annat lärt mig att aldrig röra eluttag med våta händer, hur man ställer upp med hjälp av trappan i matten och hur inflation påverkar ekonomin och slutligen också mitt liv (prisökning på McDonald's sundaes. Yep, mina tonår präglades mycket av glass).

Men vetenskapen vet sedan gammalt att barnet och människan inte enbart lär sig genom det uttalat explicita, utan att det apar efter och lär sig av vad det ser och hör också. Med samma logik lär ju sig barnet och människan också vad man inte ska göra och säga. Frånvaro av något är också en lärdom.

Mina föräldrar har lärt mig, både explicit och implicit att ta ett rejält avstånd från orden: "Vad var det jag sa?". Och med tiden har jag kommit att förstå så väl varför just de orden lönar sig att hålla på flera armlängders avstånd.

För när vi redan ligger. När vi har prövat våra vingar men handlöst fallit mot marken, eller när vi bara ville utforska nya vägar men inser att det ändå innebär en reträtt, då är verkligen de sista orden man vill höra av den självgoda skeptikern: "vad var det jag sa?".

Uppmuntrar det till nytänkande? Uppmuntrar det till att våga prova? Uppmuntrar det till att trotsa jantelagen och gå sin egen väg? Näpp.

Nej usch. Må det uttrycket utrotningshotas.