Ögonblick

Ett av det svenska språkets vackraste ord, förutom orden lagom och varsam, är ordet ögonblick.

Den här påsken har erbjudit många fina ögonblick som jag vill värna om.

Jag har i vanlig ordning förätit mig på allt chokadigt, jag har sovit lite för korta nätter och inte varit lyhörd för mina mer introverta behov.

Men jag har också läst ut en bok, badat i solsken, umgåtts med mina bästa djurvänner, haft tid med familj, spelat spel och tagit det lugnt.

Och därutöver har jag spelat in en cover med mina syskon i vårt band The Haralds.

Lyssna på vår cover här.

Hur bra passar väl inte denhär pärmbilden under den här högtiden? Jag älskade den här boken and now I feel I need to read it in English in order to really see all the word games and linguistic and symbolic creativity in it.

Mina föräldrars hund Lord Nelson.

Oliver, min systers katt.

Jag älskar långsamma morgnar med min familj. Tiden går och vi dröjer och dröjer. Ingen brådska, ingen stress.

En maffig och god chokladmoussekaka.

Inspelning med mina syskon.

Vad var det jag sa?

Många är lärdomarna jag har fått av mina föräldrar. Jag har bland annat lärt mig att aldrig röra eluttag med våta händer, hur man ställer upp med hjälp av trappan i matten och hur inflation påverkar ekonomin och slutligen också mitt liv (prisökning på McDonald's sundaes. Yep, mina tonår präglades mycket av glass).

Men vetenskapen vet sedan gammalt att barnet och människan inte enbart lär sig genom det uttalat explicita, utan att det apar efter och lär sig av vad det ser och hör också. Med samma logik lär ju sig barnet och människan också vad man inte ska göra och säga. Frånvaro av något är också en lärdom.

Mina föräldrar har lärt mig, både explicit och implicit att ta ett rejält avstånd från orden: "Vad var det jag sa?". Och med tiden har jag kommit att förstå så väl varför just de orden lönar sig att hålla på flera armlängders avstånd.

För när vi redan ligger. När vi har prövat våra vingar men handlöst fallit mot marken, eller när vi bara ville utforska nya vägar men inser att det ändå innebär en reträtt, då är verkligen de sista orden man vill höra av den självgoda skeptikern: "vad var det jag sa?".

Uppmuntrar det till nytänkande? Uppmuntrar det till att våga prova? Uppmuntrar det till att trotsa jantelagen och gå sin egen väg? Näpp.

Nej usch. Må det uttrycket utrotningshotas.

Lärdomar av er

Fredag och smockfull mataffär. Anarki, vassa armbågar och respektlöshet råder bland tomaterna, bananerna och mjölkhyllorna. Jag påminns om min mammas ord: undvik stan på fredagar och lördagar. Hon har så rätt i det.

Jag märker att jag sugs med i det hänsynslösa och det brådskande "jag först"-tänket. Snabbt rycker jag åt mig en påse och börjar plocka äpplen, men jag fumlar och tappar äpplen i all min brådska. Min pappas ord ekar inom mig: man ska inte håsa tå he er bråått (Man ska inte skynda då det är bråttom). Jag tar ett djupt andetag och plockar igen, i mycket mer lugn takt.

Lite längre fram, när de mest människotäta delarna av butiken är förbipasserade, påminns jag om det fina levnadssättet som min Samuel lever efter: man ska fira också små segrar. Så vi köpte två berlinmunkar fredagen till ära. För att fira att en fin arbetsvecka är till ända.

Vi sprider ord, vi berättar våra åsikter och vi delar liv. Jag tror att vi inte alltid vet hur mycket makt våra ord besitter, och hur stort inflytande vi de facto har över våra medmänniskor. Offta till och med omedvetet.

Insikten om våra ords makt får göra oss ödmjuka och eftertänksamma över vad vi säger. Men inte bara det. Det får också göra oss tacksamma över att våra ord betyder något, ofta till och med mycket, för de som lyssnar.