Ditt värdefulla perspektiv

Människan behöver människan.

Av otaliga orsaker, givetvis. En av orsakerna är för att få ett annat perspektiv på sina tankar. Nya, fräscha ögon på något som man har stirrat sig blind på.

På sistone har jag funderat mycket på det där med att få höra en second opinion. Jag har tänkt på hur viktigt det är att aldrig bli ensam med sina funderingar; låta tankarna mala och mola dag ut och dag in tills allt flyter ihop till en enda sörja och det är omöjligt att hitta början eller slut. Än värre att hitta något slags rätt eller fel.

Att alldeles för länge grubbla över något är är som att gå under en molntäckt himmel — allting ser exakt lika ut. Men att dela med sig och få höra en annan människas synpunkter skingrar molnen och ger ljus över det dunkelt tänkta. En strimma ljus i molnvardagen.

En annan människas tankar legitimerar eller förkastar men vägleder alltid, på något sätt. Och jag vill aldrig underskatta en annan människas värdefulla perspektiv.

Foto: Ebba Åström (vem annars?)

Då blogginläggen uppstår

Jag försökte verkligen. Jag gjorde mitt bästa för att blogga flitigt under min semestermånad i juli, men det märkte jag — och ni — ju att det inte riktigt gick vägen alla dagar.

Ni tänker säkert att jag hade så fullt upp att jag knappt han öppna min dator. Nja, det är inte riktigt hela sanningen. Men då tänker ni att jag var så mycket ute vid stugan eller på någon resa att jag inte ens hade ett internet som orkade publicera blogginlägg. Nej. Inte det heller.

Nu är jag tillbaka på jobb och igår kom jag på hela fem blogginlägg som jag vill skriva. Ja just det — fem blogginlägg! För det är rutin och vardag som frammanar blogginlägg tänker du kanske nu. Men sidu nej!

Nej, jag konstaterade igår: mina blogginlägg uppstår i interaktion, reflektion och kollision med nya impulser. Det är i mötet med andra människor och nya tankesätt som orden kommer till mig. Det är klart att mina livgivande relationer väcker idéer, men det är friktion som genererar blogginlägg.

Och jag är så lyckat lottad som har en sådan arbetsplats som utmanar och stimulerar mitt tänkande!

Vad var det jag sa?

Många är lärdomarna jag har fått av mina föräldrar. Jag har bland annat lärt mig att aldrig röra eluttag med våta händer, hur man ställer upp med hjälp av trappan i matten och hur inflation påverkar ekonomin och slutligen också mitt liv (prisökning på McDonald's sundaes. Yep, mina tonår präglades mycket av glass).

Men vetenskapen vet sedan gammalt att barnet och människan inte enbart lär sig genom det uttalat explicita, utan att det apar efter och lär sig av vad det ser och hör också. Med samma logik lär ju sig barnet och människan också vad man inte ska göra och säga. Frånvaro av något är också en lärdom.

Mina föräldrar har lärt mig, både explicit och implicit att ta ett rejält avstånd från orden: "Vad var det jag sa?". Och med tiden har jag kommit att förstå så väl varför just de orden lönar sig att hålla på flera armlängders avstånd.

För när vi redan ligger. När vi har prövat våra vingar men handlöst fallit mot marken, eller när vi bara ville utforska nya vägar men inser att det ändå innebär en reträtt, då är verkligen de sista orden man vill höra av den självgoda skeptikern: "vad var det jag sa?".

Uppmuntrar det till nytänkande? Uppmuntrar det till att våga prova? Uppmuntrar det till att trotsa jantelagen och gå sin egen väg? Näpp.

Nej usch. Må det uttrycket utrotningshotas.