Nådiga löften

Jag lovar att vara mer lyhörd för min kropps, mitt psykes signaler.
Jag vill bli bättre på att också våga agera i enlighet med de här signalerna.

Jag lovar att inte läsa skönlitteratur av tvång.
Jag strävar efter att läsa med nöje och för att jag njuter av det.

Jag lovar att inte anklaga mig själv för sådant som inte är mitt fel.
Jag vill vara mer nådig mot mig själv.

Jag lovar att inte vara hård mot mig själv när jag skippar en träning.
Jag strävar efter att ha en hälsosam relation till motion.

Jag lovar att det är okej att inte blogga varenda dag.
Jag äger bloggen, bloggen äger inte mig.

Jag lovar att det är okej att äta choklad på en helt vanlig vardag.
Jag vill ha en sund syn på vad jag äter.

Och jag lovar att det inte gör något om jag bryter något av de här löftena.
Jag vet att det inte gör något.

Istället för nyårslöften

"Det här slinker ju nog ner"
"Int så pisso"
"Jag har nog ätit värre"

Österbottniska komplimanger.

Mycket kan sägas om dem, men kanske det viktigaste som kan sägas om dem, är om de alls får räknas som komplimanger över huvud taget. 

Då jag flyttade till Åbo lärde jag känna några härliga dansartjejer som kom att bli mina vänner. Nästan från dag ett slogs jag av vilka generösa komplimanggivare de är. I Åboland och Finlands södre regioner spar man inte på komplimanger som i Österbotten. Och ja, det bör sägas: precis som med allt finns det undantag i båda lägren, det har jag många bra exempel på. Men jag tror ändå inte att jag har helt fel, när jag säger att vi österbottningar generellt är mer återhållsamma med att strö positiva och uppmuntrande ord till våra medmänniskor. 

Är det det karga klimatet? det starka bondesamhällstänket? eller jantelagens starka fäste som har gjort att vi så sällan uttrycker vår uppskattning till vår nästa? Eller inte ens nödvändigtvis uttrycka uppskattning: vi drar oss för att låta vår granne veta att denne har en fin ny skjorta, eller för att säga att vår klasskamrat höll en bra presentation. Och jag säger vi, för jag är den första att erkänna att jag inte är den bästa på att ge komplimanger åt mina medmänniskor.

Men det krävs så lite för att förgylla en annan människas dag. Min genomgråa sommartorsdag förgylldes alltigenom när försäljaren i klädbutiken sa att hon diggade mitt läppstift och ville veta varifrån jag hade köpt det. Och senast igår, när jag träffade min goda åbovän på fika, lystes min midvintertillvaro upp av hennes uppmuntrande ord av uppskattning. 

Jag är inte mycket för nyårslöften. Men jag är däremot för att fokusera min energi åt ett bestämt håll under ett år, så kallade fokuslöften. Under nästa år ska jag fokusera på att strö komplimanger omkring mig. Jag ska träna på att göra det till en vana och en livsstil. För komplimanger är som ringar på vattnet; det krävs så väldigt lite för att göra stor skillnad.

Hänger du med? 2018 - året av komplimanger!