Mitt hem

En vecka har vi varit i Norra Österbotten och bott i stuga.

Största delen av tiden har vi bott vid mina svärföräldrars sommarparadis och någon natt har vi sovit i mina föräldrars så kallade ”torp” (som i verkligheten är ett supermysigt gammalt och restaurerat gästhus).

Att vistas i dessa trakter är alltid nostalgiskt. Detta var en gång mitt hem.

Jag bodde här under min barndom och var jag än rör mig i staden blir jag påmind om minnen av både god och mindre god natur.

Alltid när vi är här reflekterar vi över hur det var att bo här, hur det skulle vara att flytta hit och bo här nu. Att kalla den här delen av jorden vårt hem.

Vad jag lägger in i ordet hem har under flera år varit luddigt och vagt. Min studiestad Åbo blev aldrig min men jag märker att mitt Vasa allt mer blir det.

Trots att jag alltid känner mig som hemma här norröver känns det inte längre som mitt hem. Mina minnen här är från en svunnen tid, och staden nu är inte som den var då. Jag har förändrats, staden likaså.

Vad är ett hem egentligen? Är det en fysisk plats omgärdad av fyra väggar? Är det mer av en mental föreställning, ett heimat? Kan man ha flera hem eller bara ett? Är det platsen där släkt och familj finns? Är det varhelst man ställer sin hatt?

Begreppet hem är som ni märker allt annat än entydigt för mig.

Men jag är glad att jag ändå känner mig som hemma på flera ställen.

Istället för nyårslöften

"Det här slinker ju nog ner"
"Int så pisso"
"Jag har nog ätit värre"

Österbottniska komplimanger.

Mycket kan sägas om dem, men kanske det viktigaste som kan sägas om dem, är om de alls får räknas som komplimanger över huvud taget. 

Då jag flyttade till Åbo lärde jag känna några härliga dansartjejer som kom att bli mina vänner. Nästan från dag ett slogs jag av vilka generösa komplimanggivare de är. I Åboland och Finlands södre regioner spar man inte på komplimanger som i Österbotten. Och ja, det bör sägas: precis som med allt finns det undantag i båda lägren, det har jag många bra exempel på. Men jag tror ändå inte att jag har helt fel, när jag säger att vi österbottningar generellt är mer återhållsamma med att strö positiva och uppmuntrande ord till våra medmänniskor. 

Är det det karga klimatet? det starka bondesamhällstänket? eller jantelagens starka fäste som har gjort att vi så sällan uttrycker vår uppskattning till vår nästa? Eller inte ens nödvändigtvis uttrycka uppskattning: vi drar oss för att låta vår granne veta att denne har en fin ny skjorta, eller för att säga att vår klasskamrat höll en bra presentation. Och jag säger vi, för jag är den första att erkänna att jag inte är den bästa på att ge komplimanger åt mina medmänniskor.

Men det krävs så lite för att förgylla en annan människas dag. Min genomgråa sommartorsdag förgylldes alltigenom när försäljaren i klädbutiken sa att hon diggade mitt läppstift och ville veta varifrån jag hade köpt det. Och senast igår, när jag träffade min goda åbovän på fika, lystes min midvintertillvaro upp av hennes uppmuntrande ord av uppskattning. 

Jag är inte mycket för nyårslöften. Men jag är däremot för att fokusera min energi åt ett bestämt håll under ett år, så kallade fokuslöften. Under nästa år ska jag fokusera på att strö komplimanger omkring mig. Jag ska träna på att göra det till en vana och en livsstil. För komplimanger är som ringar på vattnet; det krävs så väldigt lite för att göra stor skillnad.

Hänger du med? 2018 - året av komplimanger!