Den där ena

Många uppmuntrande ord, flera stycken tack och mycket beröm senare. Jag hade gjort det bra, det vet jag. Jag hade gjort det noggrant och med omsorg, med en ständig lekfull glimt i ögat och med mitt positiva humör. Som alltid. Jag vet att jag hade gjort det bra. Men när jag går och lägger mig den kvällen är det inte alls de många uppmuntrande orden jag minns. Nej, när jag sluter ögonen för dagen hör jag den där enda mindre positiva kommentaren. På repeat.

Arketypiska scener i Mindys liv del 1

Den maler mig inifrån. Den där ena. Den där ena som inte alls är en enda person eller begränsat till en enda konkret händelse utan snarare en samling av många minnen som blandas ihop, smälter in i varandra och bildar en ful hög. Ja, av allt som jag samlar på (minnen, marimekkomuggar och dofter) är den här samlingen av "den där ena"-kommentarerna min mest onödiga. 

Alla av oss mår bra av att få lite konstruktiv respons, så länge det är uttryckt i respekt och välvilja. Konstruktiv respons utvecklar och utmanar oss. Tro mig, jag storhejar på konstruktiv respons.

Men det finns också respons som inte är så mycket respons som förolämpning. Ord kanske uttryckta i avundsjuka eller kanske bara som en reaktion på en dålig dag. Och ibland kan just de här orden vara just de orden de som olyckligtvis fastnar på hjärnbarken hos mottagaren.

Jag känner några livslevande människor som inte låter den här ena kommentaren bita sig fast, utan kan ta orden med en axelryckning och ett, inte nonchalant men, sunt och lite likgiltigt "jaha" (jag är till exempel gift med en sådan). Men det är många med mig som, efter att ha hört den här ena kommentaren, ligger sömnlös om natten, är nervösare inför nästa gång och börjar tvivla på den egna förmågan. Det är sorgligt och onödigt. Mest onödigt.

Jo, jag tycker vi ska vara ödmjuka och aldrig tro att vi är fulländade, och om vi ofta får höra negativa kommentarer bör vi verkligen ifrågasätta oss själva och vår verksamhet. Men om det bara är den där ena..

Jag kan omöjligtvis påverka vad andra människor säger om mig. Men jag kan (försöka) påverka hur det påverkar mig. I väntan på den dagen då också jag kan ta den här ena kommentaren med en axelryckning, tänker jag byta min mentala spellista och istället låta de där andra kommentarerna ljuda istället. På repeat.

Istället för nyårslöften

"Det här slinker ju nog ner"
"Int så pisso"
"Jag har nog ätit värre"

Österbottniska komplimanger.

Mycket kan sägas om dem, men kanske det viktigaste som kan sägas om dem, är om de alls får räknas som komplimanger över huvud taget. 

Då jag flyttade till Åbo lärde jag känna några härliga dansartjejer som kom att bli mina vänner. Nästan från dag ett slogs jag av vilka generösa komplimanggivare de är. I Åboland och Finlands södre regioner spar man inte på komplimanger som i Österbotten. Och ja, det bör sägas: precis som med allt finns det undantag i båda lägren, det har jag många bra exempel på. Men jag tror ändå inte att jag har helt fel, när jag säger att vi österbottningar generellt är mer återhållsamma med att strö positiva och uppmuntrande ord till våra medmänniskor. 

Är det det karga klimatet? det starka bondesamhällstänket? eller jantelagens starka fäste som har gjort att vi så sällan uttrycker vår uppskattning till vår nästa? Eller inte ens nödvändigtvis uttrycka uppskattning: vi drar oss för att låta vår granne veta att denne har en fin ny skjorta, eller för att säga att vår klasskamrat höll en bra presentation. Och jag säger vi, för jag är den första att erkänna att jag inte är den bästa på att ge komplimanger åt mina medmänniskor.

Men det krävs så lite för att förgylla en annan människas dag. Min genomgråa sommartorsdag förgylldes alltigenom när försäljaren i klädbutiken sa att hon diggade mitt läppstift och ville veta varifrån jag hade köpt det. Och senast igår, när jag träffade min goda åbovän på fika, lystes min midvintertillvaro upp av hennes uppmuntrande ord av uppskattning. 

Jag är inte mycket för nyårslöften. Men jag är däremot för att fokusera min energi åt ett bestämt håll under ett år, så kallade fokuslöften. Under nästa år ska jag fokusera på att strö komplimanger omkring mig. Jag ska träna på att göra det till en vana och en livsstil. För komplimanger är som ringar på vattnet; det krävs så väldigt lite för att göra stor skillnad.

Hänger du med? 2018 - året av komplimanger!