Under de senaste dagarna har jag och Samuel, helt oberoende av varandra, stött på två exempel på människor som har förbluffat oss med sin helt spontana och oförutsedda vänlighet.
Vi har varit med om att människor, som inte har varit tvungna eller forcerade till det, bara plötsligt har visat ett prov på en … enorm godhet.
Människor som är snälla med människor är bland det finaste jag vet, och att vi på en kort tid har fått vara offer för den här typen av handlingar gör mig genomvarm i hjärtat. Och det sätter igång en dominoeffekt av tankar i mig; tankar om hur vi förhåller oss till varandra, till världen.
För inte alls osökt kommer jag att tänka på Morgan Freeman i filmen Evan Almighty, där han, i karaktären som Gud, säger till Evan “You want to know how we change the world, son? One act of random kindness at a time”.
Det är kanske idealisten i mig som får talutrymme nu, och må så vara. Men jag tror, jag tror, jag tror på de där orden. Jag vill tro det. Måste få tro det.
För jag tänker så här: även om vi inte räddar världen med en att visa ett slumpmässigt prov på godhet då och då, även om vi inte gör det —
så gör vi den åtminstone inte sämre.
