De måste inte

Ack mitt ingrodda ryggmärgsbehov av att vara omtyckt.

(Och ja, det är väl på ett sätt en självklarhet för vem strävar väl medvetet efter att vara ogillad?? Men ändå)

Idag var jag tvungen att beslutsamt sätta ner foten i ett sammanhang.

Det var obekvämt för mig av ett flertal orsaker. De viktigaste orsakerna är att jag:

a) ogillar konflikter
b) ogillar att ge andra människor orsak att inte gilla mig

Men varför, egentligen, är jag så upptagen med att folk ska tycka gott om mig? Varför är jag mest i hela världen oskick om jag tror att någon hyser agg mot mig, är irriterad på mig eller tycker jag är jobbig som person.

Eller ens en bråkdel av ovanstående?

Min egen syn på mig själv är ju att jag är vänlig, trevlig, tillmötesgående, positiv.

En enda människas eventuella negativa känslor gentemot mig ska ju inte behöva rubba min grundton och min sömn? Eller?

Det som irriterar mig i hela den här tanken är att jag förstår att det här är en del av ett större problem.

Livet, samhället, patriarkatet och allt det där.

Jag förstår att det här handlar om hur jag som flicka, och senare även kvinna, har blivit fostrad av ett helt samhälle att sträva efter att vara till lags, sitta tyst och inte vara till besvär.

Men UGH jag är trött på att niga och tiga.

De måste inte tycka om mig. Inte egentligen. Jag har mängder av kärleksfulla, osjälviska människor som gör det. Utan förbehåll.

Så de (vem sjutton de nu egentligen är) behöver inte göra det.

Jag får sätta ner en fot och vara beslutsam (dessutom gör jag det alltid i stor respekt och aldrig utan orsak) när det behövs. Och de måste inte gilla det, de måste inte tycka om mig för det.

Men jag måste göra det.

Om inte annat så för mig själv.

Strider jag tar

Det är inte alls obekant för många av er läsare att jag skyr konflikter som pesten.

Jag älskar när det är frid och fröjd och alla är av samma åsikt och ingen friktion råder och inga gnistor yr.

Freeed på jorden, ni vet.

Så långt det är möjligt undviker jag alltså att ta upp strider med andra. Jag gör väl som många andra finländare och muttrar bittert åt oförätter riktade mot mig men yttrar aldrig min missnöjdhet åt personen som är själva orsaken till mitt missnöje.

MEN

det finns strider jag omutbart tar, helt utan tvekan. Det är när jag vet att jag vet att jag vet.

Det händer inte alls ofta. Men när det gör det: jadå!

Som till exempel när någon trugar på mig en betalningspåminnelse när jag vet att jag inte har fått ursprungsräkningen. Eller när någon hävdar ett sakinnehåll om något som jag behärskar som rinnande vatten och jag vet att det är ett fel.

Tusan vad jag gräver fram stridsyxan och lägger fram bevis på bevis som den mest utförliga, pedantiska advokaten i en klyschig rättegångsscen i USA med en stor drös patos och retorisk dramatik och känsla.

Jag är alltså inte konflikträdd i alla situationer.

Men grejen är för det första att jag väldigt sällan är tvärsäker, och för det andra att jag aldrig är tvärsäker när det gäller åsiktsfrågor; där det handlar om perspektiv och inte så mycket om rätt och fel. Då drar jag mig undan.

Men jag vägrar betala 5 euro extra för en räkning jag inte har fått.

Sådeså.

Strider jag tog som barn: vägrade låta någon reda ut mitt ständigt lockiga, svettiga hår.

Den bästa hämnden

Jag är inte särskilt hämndlysten av mig. Det har säkert att göra med att mina aggressioner mot mina medmänniskor långt kan liknas vid det som vi på dialekt kallar för en sprakansticko (tomtebloss): min arga flamma brinner taggigt och så att gnistorna yr, men inte alls länge. 

Ibland kan jag ändå känna ett visst hämndbehov, och jag medger att det är inte särskilt dygdigt av mig. Men få saker får min sprakansticko att flamma till som när jag har blivit orättvist behandlad, när någon underskattar min kompetens eller inte ens bemödar sig om att ge mig en chans.

Till ekvationen bör också tilläggas att jag är omåttligt konflikträdd, vilket betyder att min hämnd sällan resulterar i mer än att jag vässar pennan och skriver av mig (utan att publicera, förstås). För det är mitt enda försvarsredskap. Det är mitt sätt att tackla svårigheter. Inte mycket till hämnd det.

Och jag är glad över att min oförmåga till hämnd är just det: en enda oförmåga.  

För det bästa jag kan göra när jag inte fick jobbet jag sökte är att bli bättre och visa vad de gick miste om. Den bästa hämnden är att se på den som sårat och le — inte ett creepy ”du borde sova med ett öga öppet”-leende, utan ett genuint leende som får min ”fiende” att inse att inte nog med att jag är kompetent — jag är snäll och trevlig också.

Den allra bästa hämnden är inte hämnd. Det är att be the bigger person. Och av alla sätt att hämnas är det kanske det svåraste, men definitivt det mest effektiva.

Varhelst det finns människor

En sak är säker. Finns det människor finns det utmaningar.

Varhelst människor är församlade är sannolikheten stor att det i något skede kör ihop sig.

Inte för att jag tror att människor medvetet söker bråk och stök, utan för att människor har egna viljor, starka åsikter och en röst att förmedla dessa med. Och för att andra människor har andra viljor, lika starka åsikter och minst lika starka röster att förmedla dessa med.

Så det är ganska oundvikligt att det kör ihop sig ibland.

Det kan bli lite smågnabb, några sura miner, ett par himlande ögon. Eller så kan det bli fullt ut mayhem. Men det är säkert: varhelst det finns människor finns det utmaningar. Och varhelst det finns människor finns en stor risk för konflikt.

Det kan vara väldigt skrämmande det här. Jag, som inte gärna deltar i konflikter, skyr helst tillfällen där konflikter uppstår.

Men i en av mina favorit podcasts talar de om att det viktigaste inte är hur ofta konflikter förekommer mellan människor — snarare på vilket sätt de löses (om de löses över huvud taget).

Det ger mig stor tröst och mycket mod. Det är inte farligt med konflikter. Det är bara viktigt att lösa dem konstruktivt.

För hu vad tråkigt det skulle vara om det inte skulle förekomma lite gnistor ibland, och om vi alla vore en odefinierbar grå massa av likasinnade.

Så egentligen: vilken tur det är att varhelst det finns människor finns det utmaningar.
För där finns också enorm potential och glädje.

Mina stackars vänner poserar här på bloggen i ur och skur, i väldigt olika sammanhang. Aldrig är min mening att peka ut någon, och jag skulle aldrig skriva om en person som kan förknippas med en bild i bloggen. Bara så att ni vet. Anyhow; den här bilden är från en väldigt fin och konfliktfri sensommardag i fjol. Veneziaden 2017.

Istället för att peka finger

Det är många debatter på gång just nu. Eller jag antar att det alltid är det i någon mån.

Det är #metoo, fostran av pojkar, vigningen av samkönade äktenskap, mjölkfrågan i skolan, silvervattensfrågan i allmänhet och andra mer kroniska debatter som kommunsammanslagningar, pälsfarmning och sjukvårdsreformen. Listan kan göras lå-ång. 

Jag är inte en samhällsdebattör. Jag följer hellre med från sidlinjen. Inte så att jag inte bryr mig. Faktiskt så har jag en åsikt i det mesta, men jag har aldrig riktigt funnit min plats, om det nu finns någon sådan, i debatter på den offentliga arenan. Till stor del på grund av den diskurs som råder däri. Polariseringen. Vi mot de. Du har fel i huvudet som tycker så. Vi kan absolut inte ha något att göra med er som tänker si.

I konflikter är ofta min naturliga instinkt att se till att alla har det bra. Jag är mån om att alla blir hörda och sedda, förstådda och respekterade. Ibland tycker jag att jag ser det här i samhällsdebatter. Tyvärr oftast inte.

Jag tror vi skulle se en markant förändring i debattdiskursen, eller i vardagskonflikterna, om vi så långt som möjligt skulle utgå ifrån det som är gemensamt. Istället för att genast peka ut den där ena saken som skiljer, skulle vi lyfta fram de tiotals sakerna som de facto är gemensamt. Visst, det går inte att undvika alla problem med en sådan ingång. Men jag tror definitivt att det blir en bättre grund att bygga en sund dialog på. 

En representant från Hem och Skola sade på en föreläsning, att det viktigaste på ett föräldramöte/utvecklingssamtal är att börja med att lägga en god grund. Att säga: "Vi båda vill det bästa för ditt barn". Fastän läraren och föräldern kan ha olika syn på hur undervisningen och fostrandet ska se, ut är kärnan alltjämt densamma.

Är det inte en bra grund att bygga dilog på, så säg?

Foto av min goda vän och otroligt duktiga Sofia Ylimäki-Lindqvist