Det är många debatter på gång just nu. Eller jag antar att det alltid är det i någon mån.
Det är #metoo, fostran av pojkar, vigningen av samkönade äktenskap, mjölkfrågan i skolan, silvervattensfrågan i allmänhet och andra mer kroniska debatter som kommunsammanslagningar, pälsfarmning och sjukvårdsreformen. Listan kan göras lå-ång.
Jag är inte en samhällsdebattör. Jag följer hellre med från sidlinjen. Inte så att jag inte bryr mig. Faktiskt så har jag en åsikt i det mesta, men jag har aldrig riktigt funnit min plats, om det nu finns någon sådan, i debatter på den offentliga arenan. Till stor del på grund av den diskurs som råder däri. Polariseringen. Vi mot de. Du har fel i huvudet som tycker så. Vi kan absolut inte ha något att göra med er som tänker si.
I konflikter är ofta min naturliga instinkt att se till att alla har det bra. Jag är mån om att alla blir hörda och sedda, förstådda och respekterade. Ibland tycker jag att jag ser det här i samhällsdebatter. Tyvärr oftast inte.
Jag tror vi skulle se en markant förändring i debattdiskursen, eller i vardagskonflikterna, om vi så långt som möjligt skulle utgå ifrån det som är gemensamt. Istället för att genast peka ut den där ena saken som skiljer, skulle vi lyfta fram de tiotals sakerna som de facto är gemensamt. Visst, det går inte att undvika alla problem med en sådan ingång. Men jag tror definitivt att det blir en bättre grund att bygga en sund dialog på.
En representant från Hem och Skola sade på en föreläsning, att det viktigaste på ett föräldramöte/utvecklingssamtal är att börja med att lägga en god grund. Att säga: "Vi båda vill det bästa för ditt barn". Fastän läraren och föräldern kan ha olika syn på hur undervisningen och fostrandet ska se, ut är kärnan alltjämt densamma.
Är det inte en bra grund att bygga dilog på, så säg?
Foto av min goda vän och otroligt duktiga Sofia Ylimäki-Lindqvist