Det är inte alls obekant för många av er läsare att jag skyr konflikter som pesten.
Jag älskar när det är frid och fröjd och alla är av samma åsikt och ingen friktion råder och inga gnistor yr.
Freeed på jorden, ni vet.
Så långt det är möjligt undviker jag alltså att ta upp strider med andra. Jag gör väl som många andra finländare och muttrar bittert åt oförätter riktade mot mig men yttrar aldrig min missnöjdhet åt personen som är själva orsaken till mitt missnöje.
MEN
det finns strider jag omutbart tar, helt utan tvekan. Det är när jag vet att jag vet att jag vet.
Det händer inte alls ofta. Men när det gör det: jadå!
Som till exempel när någon trugar på mig en betalningspåminnelse när jag vet att jag inte har fått ursprungsräkningen. Eller när någon hävdar ett sakinnehåll om något som jag behärskar som rinnande vatten och jag vet att det är ett fel.
Tusan vad jag gräver fram stridsyxan och lägger fram bevis på bevis som den mest utförliga, pedantiska advokaten i en klyschig rättegångsscen i USA med en stor drös patos och retorisk dramatik och känsla.
Jag är alltså inte konflikträdd i alla situationer.
Men grejen är för det första att jag väldigt sällan är tvärsäker, och för det andra att jag aldrig är tvärsäker när det gäller åsiktsfrågor; där det handlar om perspektiv och inte så mycket om rätt och fel. Då drar jag mig undan.
Men jag vägrar betala 5 euro extra för en räkning jag inte har fått.
Sådeså.
Strider jag tog som barn: vägrade låta någon reda ut mitt ständigt lockiga, svettiga hår.