En sak är säker. Finns det människor finns det utmaningar.
Varhelst människor är församlade är sannolikheten stor att det i något skede kör ihop sig.
Inte för att jag tror att människor medvetet söker bråk och stök, utan för att människor har egna viljor, starka åsikter och en röst att förmedla dessa med. Och för att andra människor har andra viljor, lika starka åsikter och minst lika starka röster att förmedla dessa med.
Så det är ganska oundvikligt att det kör ihop sig ibland.
Det kan bli lite smågnabb, några sura miner, ett par himlande ögon. Eller så kan det bli fullt ut mayhem. Men det är säkert: varhelst det finns människor finns det utmaningar. Och varhelst det finns människor finns en stor risk för konflikt.
Det kan vara väldigt skrämmande det här. Jag, som inte gärna deltar i konflikter, skyr helst tillfällen där konflikter uppstår.
Men i en av mina favorit podcasts talar de om att det viktigaste inte är hur ofta konflikter förekommer mellan människor — snarare på vilket sätt de löses (om de löses över huvud taget).
Det ger mig stor tröst och mycket mod. Det är inte farligt med konflikter. Det är bara viktigt att lösa dem konstruktivt.
För hu vad tråkigt det skulle vara om det inte skulle förekomma lite gnistor ibland, och om vi alla vore en odefinierbar grå massa av likasinnade.
Så egentligen: vilken tur det är att varhelst det finns människor finns det utmaningar.
För där finns också enorm potential och glädje.
Mina stackars vänner poserar här på bloggen i ur och skur, i väldigt olika sammanhang. Aldrig är min mening att peka ut någon, och jag skulle aldrig skriva om en person som kan förknippas med en bild i bloggen. Bara så att ni vet. Anyhow; den här bilden är från en väldigt fin och konfliktfri sensommardag i fjol. Veneziaden 2017.