Skinn på näsan

När har jag fått så här mycket skinn på näsan?

tänkte jag den här veckan när jag fann mig själv i en situation där jag utan tvekan satte gränser och stadigt och obevekligt stod fast vid mitt agerande.

En merpart av mitt tjugosexåriga liv har jag sett och upplevt mig själv som försiktig, medgörlig, anpassbar bortom rimlighetens gräns. Det här jag också fått höra av andra.

Att plötsligt, som ur ett metaperspektiv, märka att jag visst inte är mesig och obestämd förvånade mig, gladde mig.

Det är så lätt att redan som barn bli tillskrivet ett attribut och ständigt leva efter det. ”Du är så snäll” blir en självuppfyllande profetia på gott och ont.

Den här veckan insåg jag att jag är snäll, men att det inte alls är synonymt med mjäkig och feg.

Och det unnade jag mig.

Det här unnade jag mig också.

Var rädd för mig!

Jag beundrade dem stort.

De äldre, tuffare tjejerna i samma fotbollsförening.

Jag ville så gärna vara en av dem. Jag ville helst vara som dem. För jag såg ju hur både med- och motspelarna var rädda för dom. Bokstavligen rädda för en bunt trettonåringar.

Men ändå beundrade jag dem.

Jag ville att samtalen skulle tystna till följd av en slags skräckblandad förtjusning närhelst jag steg in i ett omklädningsrum.

Att min kyliga blick skulle vara nog för att få min motspelare att förlora bollen, och mina medspelare att tvivla på att de någonsin ens kunde få den av mig.

Det känns oerhört märkligt att skriva det här i vuxen ålder. De här tankarna är så främmande; jag har svårt att föreställa mig att jag ens någonsin har tänkt så osympatiska tankar.

Men när jag var tonåring uppfattade jag det som en enorm dygd att inge fruktan i andra. Jag eftersträvade det.

I något skede märkte jag ändå, att det där med att inge fruktan i andra människor ligger långt i från min naturliga drift. Att det helt enkelt inte finns inprogrammerat i mitt DNA. Jag är dålig på att vara en douche (det kan jag förstås vara idag, men sällan medvetet).

Tänk vilken tur, att tonårens tidigaste tankar får bytas ut mot mer mogna, hållbarare sådana.

Och ständigt fortsätta utvecklas.

Den bästa hämnden

Jag är inte särskilt hämndlysten av mig. Det har säkert att göra med att mina aggressioner mot mina medmänniskor långt kan liknas vid det som vi på dialekt kallar för en sprakansticko (tomtebloss): min arga flamma brinner taggigt och så att gnistorna yr, men inte alls länge. 

Ibland kan jag ändå känna ett visst hämndbehov, och jag medger att det är inte särskilt dygdigt av mig. Men få saker får min sprakansticko att flamma till som när jag har blivit orättvist behandlad, när någon underskattar min kompetens eller inte ens bemödar sig om att ge mig en chans.

Till ekvationen bör också tilläggas att jag är omåttligt konflikträdd, vilket betyder att min hämnd sällan resulterar i mer än att jag vässar pennan och skriver av mig (utan att publicera, förstås). För det är mitt enda försvarsredskap. Det är mitt sätt att tackla svårigheter. Inte mycket till hämnd det.

Och jag är glad över att min oförmåga till hämnd är just det: en enda oförmåga.  

För det bästa jag kan göra när jag inte fick jobbet jag sökte är att bli bättre och visa vad de gick miste om. Den bästa hämnden är att se på den som sårat och le — inte ett creepy ”du borde sova med ett öga öppet”-leende, utan ett genuint leende som får min ”fiende” att inse att inte nog med att jag är kompetent — jag är snäll och trevlig också.

Den allra bästa hämnden är inte hämnd. Det är att be the bigger person. Och av alla sätt att hämnas är det kanske det svåraste, men definitivt det mest effektiva.

Alldeles för snäll

Kan man vara för snäll?
Som för snäll?
Det här undrar jag idag.

Jag vet inte om jag tycker att det är möjligt att vara för snäll. Men ibland undrar jag om jag i alla fall borde vara lite tuffare. Som till exempel när:

en kö är kringelikrokig, totalt utan ordning och reda, och det enda sättet att ta sig fram är med de vassa armbågarnas metodik. Då är jag den som låter alla andra snällt ta sig fram i kön före mig (och får alla bakom mig att surna till).

jag är missnöjd med min mat (biffen är seg, kebabrullen saknar ett flertal ingredienser och jag fick fel topping på min glass). Det krävs mycket för att jag ska våga kommentera och "klaga". Snarare: det krävs att någon med makt övertalar mig.

jag ska pruta på priset (egentligen är det här ett alldeles onödigt exempel för jag skulle aldrig pruta. Om Samuel gör det går jag bort för jag blir så besvärad).

när jag egentligen skulle behöva lite hjälp med att hitta en produkt i affären, men personalen verkar väldigt stressade och har fullt upp med att ställa varor i hyllorna.

Jag har själv jobbat inom kundservice och vet att jag finns till för kunderna. Mitt jobb är att hjälpa dem. Ändå drar jag mig något enormt för att "störa" personal.

Tro inte att jag för den skulle är mjäkig. När någon gör övertramp på ett område som är en hjärtesak ryter jag till. Ordentligt. Men de här vardagssituationerna låter jag sippra mellan fingrarna. Är det att vara för snäll?

Vad tycker ni? Är jag för snäll? Är du för snäll? Hur kan man vara snäll men samtidigt bestämd? Trevlig men rättvis?