Jag beundrade dem stort.
De äldre, tuffare tjejerna i samma fotbollsförening.
Jag ville så gärna vara en av dem. Jag ville helst vara som dem. För jag såg ju hur både med- och motspelarna var rädda för dom. Bokstavligen rädda för en bunt trettonåringar.
Men ändå beundrade jag dem.
Jag ville att samtalen skulle tystna till följd av en slags skräckblandad förtjusning närhelst jag steg in i ett omklädningsrum.
Att min kyliga blick skulle vara nog för att få min motspelare att förlora bollen, och mina medspelare att tvivla på att de någonsin ens kunde få den av mig.
Det känns oerhört märkligt att skriva det här i vuxen ålder. De här tankarna är så främmande; jag har svårt att föreställa mig att jag ens någonsin har tänkt så osympatiska tankar.
Men när jag var tonåring uppfattade jag det som en enorm dygd att inge fruktan i andra. Jag eftersträvade det.
I något skede märkte jag ändå, att det där med att inge fruktan i andra människor ligger långt i från min naturliga drift. Att det helt enkelt inte finns inprogrammerat i mitt DNA. Jag är dålig på att vara en douche (det kan jag förstås vara idag, men sällan medvetet).
Tänk vilken tur, att tonårens tidigaste tankar får bytas ut mot mer mogna, hållbarare sådana.
Och ständigt fortsätta utvecklas.
