Efter en längre trötthetsperiod har jag varit livrädd för att utsätta mig för det diffusa tillståndet av ”för mycket”.
Onekligen är det en vital självbevarelsedrift att förmå värna om den egna orkestanken när det enda den tycks göra är att sina.
Men i något skede fylls den på, det gör den alltid förr eller senare, och när den gjorde det för mig var jag fortfarande livrädd att jag skulle skymta tankens botten.
Nu har jag ändå fått fylla på länge, länge och varit noga med att vara uppmärksam på minsta lilla förändring i nivån på min orkestank.
Nu måste jag öva på att våga utsätta mig för lite mer än förut, utgå ifrån att jag orkar mer än jag gjorde när jag inte orkade alls.
För jag mår inte heller bra av rastlöshet och tristess.
Balans, balans. Botten var nådd men är det inte mer. Tack Gud för det.
