Jag ser din text, jag ser dig

Det är hjärtekrossande att elever och studerande på alla utbildningsnivåer är svältfödda på positiv respons då det gäller deras textproduktion. Det är så sorgligt att den enda respons som skribenten i skolan (gymnasiet, universitet etc.) ofta får är röda streck, röda kommentarer, rött, rött, rött. Felanalys har alldeles för länge varit det "rätta" sättet att hantera och bedöma texter.

Men vad gör det med dig och din självkänsla som skribent, om den enda respons jag ger är att jag - väldigt omsorgsfullt och noggrant - har markerat samtliga felstavningar, felaktiga uttryck och i stort sett allt som är "fel".

Har vi inte alla upplevt det där när man har lagt ner själ, tanke och hjärta i en produktion - och det kommer tillbaka till synes styckat och dissekerat. Inte ett ord om innehållet och de tankar som läggs fram, utan endast fokus på den språkdräkt (som ofta är ofullkomlig) som tankarna har klätt sig i.

Bilden ovan är tagen ur min pro gradu-avhandling som så gott är klar nu. De här små "Bra!" kommentarerna är så ovärderliga för mig som skribent. Och jag vet att jag verkligen inte är den enda som gläds över uppmuntrande ord i textskapandet. Jag har många slarvfel och stavfel som inte stavningsprogrammet har snappat upp som min handledare har noterat, och det gör mig absolut inget att korrigera det. Det behöver göras och jag vill verkligen att det ska vara proffsigt. Men att ibland mötas av de här positiva "Bra"-kommentarerna göra så mycket. Tänk vad tre ynka bokstäver kan göra med orken, motivationen och framför allt med självkänslan och självförtroendet inom skrivandet!

Så du som jobbar med elev- eller studerandetexter: snälla kom ihåg att ge respons på alla nivåer inte endast på stavning, grammatik utan också på högre nivåer som de idéer och tankar som läggs fram. När du läser en uppsats som din elev eller studerande har skrivit, kom ihåg att du genom att läsa texten har möjligheten att kommunicera: "Jag ser din text, jag ser dig och vad du vill föra fram" och kom ihåg att ge uppmuntrande feedback och att lyfta fram det goda. Jag tror att det alltid finns något positivt att lyfta fram. Glöm inte att göra det.

Låt mig få veta längs vägen

Ni vet den där dråpliga historien om frun, som frågade sin man efter flera årtionden av äktenskap: "Älskar du mig ännu?". Och mannen svarade: "Hördu, det där har vi ju rett ut en gång för alla vid altaret - jag säger nog till om det ändrar". 

Ja, jag förstår ju att det är ett skämt. Ett ganska dåligt skämt, om du frågar mig. Men jag kan inte låta bli att sympatisera med den ängsliga hustrun i det här fallet. För hon ville ha respons. Vi behöver respons. Jag behöver repsons.

Under det här året har jag lite läst in mig på skrivhandledning och respons, både respons på texter men också respons överlag, som koncept. Jag har läst om, och konkret upplevt, vikten av att få respons; på texter, i relationer, i arbetet ja överallt.

Och min övergripande slutsats är att jag tror på att ge respons åt varandra. Inte att kritisera och påpeka fel och brister, utan att vara lyhörda för varandra, och att föra en ständig, konstruktiv dialog med varandra. Jag tror på att vi behöver att någon annan ser på det vi gör för att vi ska få perspektiv. Vi behöver det för att utvecklas.

Jag tror inte på att sitta tyst alldeles för länge, alldeles i onödan. Jag tror inte att det är bra att uppdatera varandra om läget först när man är framme; när texten väl är inskickad, när kursen väl är över eller när relationen redan är död. Jag tror att de flesta inte enbart vill ha ett vitsord på slutet.

Nej, jag tror på att vi blir bättre,
om vi låter varandra få veta längs vägen.