Ni vet den där dråpliga historien om frun, som frågade sin man efter flera årtionden av äktenskap: "Älskar du mig ännu?". Och mannen svarade: "Hördu, det där har vi ju rett ut en gång för alla vid altaret - jag säger nog till om det ändrar".
Ja, jag förstår ju att det är ett skämt. Ett ganska dåligt skämt, om du frågar mig. Men jag kan inte låta bli att sympatisera med den ängsliga hustrun i det här fallet. För hon ville ha respons. Vi behöver respons. Jag behöver repsons.
Under det här året har jag lite läst in mig på skrivhandledning och respons, både respons på texter men också respons överlag, som koncept. Jag har läst om, och konkret upplevt, vikten av att få respons; på texter, i relationer, i arbetet ja överallt.
Och min övergripande slutsats är att jag tror på att ge respons åt varandra. Inte att kritisera och påpeka fel och brister, utan att vara lyhörda för varandra, och att föra en ständig, konstruktiv dialog med varandra. Jag tror på att vi behöver att någon annan ser på det vi gör för att vi ska få perspektiv. Vi behöver det för att utvecklas.
Jag tror inte på att sitta tyst alldeles för länge, alldeles i onödan. Jag tror inte att det är bra att uppdatera varandra om läget först när man är framme; när texten väl är inskickad, när kursen väl är över eller när relationen redan är död. Jag tror att de flesta inte enbart vill ha ett vitsord på slutet.
Nej, jag tror på att vi blir bättre,
om vi låter varandra få veta längs vägen.
