Det skaver i mig.
Det skaver i mig att veta att fastän det här ärendet nu tas upp med enorm magnitud så är det inget nytt. (Hur många liv? frågar jag mig.)
Det skaver i mig att veta, att trots att det överallt på nyheter och sociala medier framställs som “nyheter” så har det här varit verklighet för så många människor under en oöverskådligt lång tid.
Jag Kan. Inte. Omfatta.
Jag pratar givetvis om vad som händer i USA, och över hela världen, just nu: social orättvisa och strukturell rasism.
Läser just nu. Högaktuell.
Som vit västerländsk finländare har jag svårt att hitta fotfäste.
För å ena sidan handlar det här verkligen inte om mig.
Det här är en tid för de människor, som under hela sitt liv har levt under förtryck, att få höras. Det här är en tid för dem att få tala och komma fram.
Fram för allt för att bli lyssnade på, bli tagna på allvar.
Å andra sidan handlar det i allra högsta grad om mig.
Och dig. Om oss alla.
Jag vill ju absolut visa min solidaritet, visa att jag vägrar gå med på att det här förtrycket fortgår i hur jag och vi tänker, pratar och behandlar människor av annan etnicitet än vit och västerländsk.
Och inte bara i USA utan precis här i Finland, Österbotten, i skolor, i sjukhus, på gatan. Överallt.
Om jag för en sekund frestas att tänka att det inte angår mig har jag redan missat målet. Vi är alla med och konstruerar och rekonsturerar felaktiga och fördomsfulla föreställningar.
Dagligen.
Från samma bok.
Men det är inte helt lätt att veta hur jag ska reagera.
Igår förekom en manifestation på sociala medier med #blackouttuesday som jag stolt deltog i. I dag såg jag ett instagram inlägg om att det är totalt fel att sätta upp ett inlägg med samma hashtag eftersom det är ett sätt för sociala medier att censurera själva kärnfrågan.
Hur ska någon veta vilken reaktion som är vettig?
***
Jag blir således kluven mellan viljan att visa solidaritet och rädslan för att säga eller göra något plumpt och vara respektlös mot dem vars ärende jag vill kämpa för.
Jag blir förvirrad över att inte veta vad jag kan eller bör göra och jag skäms över att jag vet för lite.
I vanliga fall skulle alla de här samtidiga känslorna leda till att jag inte gör något alls, eftersom jag alltid vill veta precis hur jag ska bete mig innan jag börjar agera.
Men att inte säga eller göra något alls är en priviligerad lyx som jag inte tänker unna mig.
Så jag säger så här:
Jag vet inte tillräckligt
men jag vill visa att det räcker.
Att det är nog och övernog.
Jag vill lära mig mer, utbilda mig mer, lyssna mer.
Med en ödmjuk förståelse för att jag aldrig till fullo kan förstå.
Jag vet inte riktigt vad jag ska göra, men jag vill börja här: med att rannsaka mig själv och mina tankemönster. Med att öppna mina ögon och kritiskt granska den värld som är vår. Allas.
Jag tror att mycket börjar med medvetenhet.
Och jag vill börja här.