Jag är väldigt nyfiken av mig.
Men samtidigt väldigt rädd för att uppfattas som att jag snokar.
Närhelst ett samtal tar en vändning mot en mer känslig, möjligtvis intim, nivå är mina känselsprötar på helspänn och jag avvaktar, avvaktar, avvaktar i väntan på tillstånd att få träda närmare.
Ibland kommer ett uppenbart tillstånd. Ibland hänger det outtalade bara i luften och jag fortsätter att avvakta i väntan på en antydan, en skiftning i atmosfären.
För skiftningen är rent fysisk: när vi närmar oss det outtalade blir tonen en helt annan, luften blir tätare, avstånden kortare.
Att träda in i det outtalades rum är inte något man gör i en handvändning; åtminstone för mig är det ett enormt steg att gå från att prata väder och lunchlista till att prata värderingar, relationer och tro.
Människor som över ett glas mjölk och en tallrik potatismos med korv friskt och utan förbehåll frågar sitt lunchsällskap: “varför är du vegetarian?” eller “varför är du gift?” har jag alltid sett på med lika delar förundran och förskräckelse.
Jag skulle själv aldrig tänka tanken att i en helt vanlig samtalston, utan destomera förtroende för personen, fråga något så personligt.
Och det är på gott och ont.
För min enorma respekt för människors gränser och integritet kan också uppfattas som ointresse, likgiltighet. Det är ju inte rimligtvis det jag vill signalera åt mina medmänniskor.
Och dessutom kan det vara att min medmänniska faktiskt väntar på att någon ska fråga så att de inte själva är tvungna att ta upp ämnet.
Ibland är det befriande att öppet tala om det som så uppenbart hänger i luften men inte blir omtalat.
Så jag balanserar mellan att å ena sidan respektera andra människors gränser och att å andra sidan förstå när det outtalade måste påtalas — och när frågan “varför” kanske är det enda som behövs.