Jag fungerar bäst med lagom.
Det gäller ungefär alla andra områden i livet förutom mitt litteraturintag.
Det gäller alldeles särskilt när det kommer till hur jag bygger upp min vardag så där rent schematekniskt. Jag behöver en viss mängd program för att upprätthålla rutin, men blir det för mycket program blir jag fort trött.
Min junimånad präglas verkligen av sista-månaden-innan-semestern-känslan, och jag märker att det inte gör gott för mig att hela tiden pressa ut mig själv lite lite mer i alla riktningar.
Jag kan väl närmast beskriva det i termer av pizza.
Det är som att min ork är en för liten pizzadeg som jag försöker töja och töja så att den täcker hela plåten – det går om jag är riktigt varsam, men risken för att det uppstår hål i degen är överhängande.
Med min bakgrund av både ytbrändhet och regelrätt utbrändhet gör det mig alltid nervös att märka att jag stretchar lite för mycket i lite för många olika riktningar.
Jag vet jag vet jag vet
att jag
snart snart snart
får vila vila vila.
Men att pressa på under en längre tid, trots vissheten om att det snart är över, är inte alls ett fungerande koncept för mig.
Lagom är bäst: lagom program, lagom vila.
Jag försöker hitta, nej skapa(!) rum för vila (det är naivt att tro att det ska komma av sig själv) och återhämtning också i den vardag som är min. Jag försöker ta vara på de andrum som faktiskt finns.
Jag vet att det snart är över. Men oj vad jag inser att lagom är bäst.
Kattliv. Bäst. Det här är min systers ljuvliga neva mascquerade Oliver.