Lite samma men helt olika

Idag drack vi kaffe på terassen.

Iklädda t-shirt och topp och med solen gassande i ansiktet. Det var helt underbart.

När vi satt där konstaterade jag att det här nästan är som att vara i Lappland. Att det nästan kändes som en kaffepaus i ett mysig litet café mitt i backen. Solen som värmer, vinden som är sval men inte kall och snön som är bländande vit.

Vi har inte varit i Lappland i år. Vi brukar försöka besöka Lappland varje vinter. Men med ett coronaläge som är som det är och med en gravidkropp som varken gör nedförsåkning bekvämt eller särskilt tryggt stod vi över i år.

Och nöjde oss med terasskaffe i vintersolen.

Lite samma men ändå helt olika.

Men vi tar vad vi får, detta coronaår.

Från en tid när vi faktiskt var i Lappland.

Recept: chokladmoussekaka

Det finns en kaka som jag dagdrömmer om ibland.

Första gången jag åt den var hos min goda barndomskompis och för några år sedan var jag tvungen att kontakta henne för att få tag i receptet på kakan som jag alltsedan hade drömt om. Jag är ingen chokladfantast, men den här chokladmoussekakan är ändå något alldeles särskilt.

Den mjuka, fylliga smaken av chokladen som smälter i munnen är något himmelskt och faktum är att den här kakan kallas “vansinnigt god chokladmoussekaka” i mannamun.

I alla fall i min.

Min födelsedag till ära bakade jag den här godingen, och jag vill nu också bjuda er på receptet. Låt er inte avskräckas av gelatinet — jag ger också konkret och idiotsäkert tips på hur du lyckas med det.

Så varsågoda: låt era liv omvandlas av det här receptet på den vansinnigt goda kakan.

Tack till Anna och Ulrika för att ni har introducerat den här godingen i mitt liv!

Vansinnigt god chokladmoussekaka

Botten: 
175 g dominokex
50 g  smör

Fyllning
4 gelatinblad
175 g mörk choklad
200 g philadelphiaost
1 1/4 dl socker
2 tsk vaniljsocker
2 äggulor
2 äggvitor
2 dl vispgrädde

Gör så här:

1) Smält smöret i en kastrull, krossa dominokexen och blanda med smöret. Tryck ut bottnen i en form med löstagbara kanter och ställ i kylskåpet.

2) Smält mörkchokladen över vattenbad.

3) Blanda philadelphiaost, den smälta chokladen, vaniljsocker, äggulor och hälften av sockret i en skål.

4) Vispa resten av sockret med äggvitorna till hårt skum i en annan skål.

5) Vispa grädde i en tredje skål.

6) Blanda ihop innehållen från de 3 olika skålarna.

7) Lägg gelatinbladen i en skål med kallt vatten. Låt stå i 5 minuter. Häll bort det kalla vattnet och kläm ur vattnet ur gelatinbladen.

8) Koka upp ca 0,5 dl vatten. Häll det heta vattnet över gelatinbladen och rör om tills alla klimpar är borta. Försök använda så lite vätska som möjligt, men tillräckligt för att lösa upp gelatinbladen.

9) Häll gelatinet i en tunn och jämn stråle ner i chokladsmeten under ständig omrörning.

10) Häll chokladsmeten över bottnen i kakformen. Låt stå i kylskåp över natten.

Toppa gärna med grovriven choklad, kinder eggs, färska jordgubbar eller frukter innan servering.

Hoppas det smakar!

Dagens bästa stund

Äntligen fredag. 

Det är intressant det där, hur den första arbetsveckan (oavsett hur lång eller kort den är) efter en längre ledighet seeegar sig fram likt vr:s internet då man ska kolla ett avsnitt Friends (buffrar buffrar buffrar). Men nu äntligen är det fredag och ack vad skönt. 

Jag ska njuta av en ledig helg, vara kattvakt åt vår fadderkatt (it's a thing. I invented it), utflykta lite, skriva gradu mycket, läsa en del, kanske spela spel (I don't mean to rhyme, but I do it all the time) och träffa vänner. 

Ingen fredagsbulle idag men däremot alldeles utsökt kaffe. Samuel fick en kaffekvarn i julklapp, och en mycket stilig sådan, så hädanefter blir det gofika mest varje dag. Kaffebönor från Vasas bästa butik och fredagsfikan är en räddad. Vi fick också utsökt irish cream smakkaffe från våra bästa umeåtyper så kvaliteten på kaffet här hos Svenlins når nya höjder. 

Jag önskar er ett riktigt skönt veckoslut, kära läsare!

Bara en stund till

Jag vet inte om jag har drabbats av någon form av anti-kaamos-trötthet, kaamos pigghet, om du så vill. Eller om jag sympativakar med alla småbarnsföräldrar som jag vet att är vakna om småtimmarna, precis som jag. Hur som helst har min kropp på sistone tyckt att det är alldeles rimligt att vakna och vara hur pigg som helst redan en 3-tiden på natten. Att fånga John Blund efter det är absolut omöjligt. 

Så vad gör jag istället? Ja, du vet jag gör koreografier, planerar vilka böcker jag ska läsa till näst, funderar på julklappsbestyr, tänker om vi borde möblera om i lägenheten, ägnar en tanke eller fem åt jobbrelaterade ärenden eller bara ligger och rullar tummarna. 

Men nu när klockan ändå visar en rimlig tid. Då skenet från fler än ett par billyktor per timme mönstras på våra sovrumsväggar, då tycker jag det är rimligt att stiga upp, koka det färskmalda kaffet från min favoritshop i Vasa, tända lite ljus och börja dagen sådär alldeles sakteliga. Och när jag väl är så här långt önskar jag att tiden kunde gå lika långsamt som den gör om vargtimmen.

När jag väl är så här långt önskar jag att jag kunde få dröja, bara en liten stund till.

Jag önskar er en skön tisdag, kära läsare.

Äntligen fredag

Idag är jag tacksam för fredag.

Ibland är fredagar bättre än andra gånger och idag är just en sådan dag. Under den här veckan har jag upplevt en sällsynt mega-gradu-flow. Det är som om alla hämningar har rämnat och plötsligt producerar jag text som aldrig förut. 

Och jag, som är noggrann med att fira både små och stora segrar unnade mig en tur på stan med min Samuel. När alla kaféer i Vasa var proppfulla vid kaffetiden, anlitade jag min bästa barista till make som producerade alldeles utsökt cappucino. Lite aromas kanelbullar och fazers blå till det och alla kaféer får slänga sig i väggen.

Jag önskar dig, kära läsare, en härlig fredag och ett skönt veckoslut!

Det anspråkslösa mötet

Två av våra goda vänner här i Vasa har den härliga vanan att sporadiskt slå en signal och bjuda över oss på en kopp kaffe under helt vanliga dagar.

Det är en alldeles oförskämt härlig vana som jag väldigt gärna hade praktiserat mera i mitt liv; att vända fokus från jag, mig, mitt och mina för ett tag, och välkomna in andra människor till mitt kaffebord. 

Jag uppskattar de här två vännerna enormt. För att de öppnar upp sitt hem, sina hjärtan, sina liv. För att de bjuder på allt från morötter till egen choklad, från hembakt blåbärspaj till nötter. För att de aldrig ursäktar sig eller överdriver kaffebjudningen. De stressar inte upp sig och konstlar till det.

De bara är, i all anspråkslöshet.

Och det är något speciellt som sker i det där anspråkslösa mötet kring kaffebordet.

Tankar utbyts, små och stora frågor diskuteras, drömmar uttrycks. Halvtänkta tankar får gehör, reflektionerna hinner ikapp, det väsentliga i livet får utrymme. Kort och gått - liv delas. Det är kring den mest vardagliga rutinen, kaffe klockan tre, och den mest vanliga möbeln, kaffebordet, som de stora, stora frågorna ges plats. 

För livet är både vardag och fest. Mest vardag ändå. Då vi koncentrerar oss på allt det där överdådiga rufset, plufset, pyntet och glittret tappar vi fokus på det viktiga. Jag finner det paradoxalt, men alldeles logiskt ändå, att det ofta är i de mest anspråkslösa möten som Livets storhet välkomnas.

Pärlor i vardagen

För tillfället jobbar jag med två olika jobb samtidigt som jag försöker skriva på min avhandling, jobba på min blogg, skriva och svara på mejl, läsa böcker och hinna ta det lite lugnt mellan varven. Det blir rätt så långa dagar och mycket program. Vilket jag gillar. Hellre mycket program än alldeles för lite. 

Men det finns inte alltid tid att göra precis allt jag önskar göra. Till exempel sitta länge och väl och prata med min Samuel. Sträckläsa en bra bok i flera timmar. Se på mina favoritserier eller ta en långpromenad. Fastän viljan finns räcker tiden inte alltid till, och det kan jag inte påverka.

Men jag kan påverka min inställning, jag själv ansvarar för min attityd. I den här fartfyllda tiden jag lever i just nu, har jag kommit att väldigt mycket uppskatta de enkla, till och med banala, stunderna i vardagen. Så som att efter en lång arbetsdag sitta ned en kvart med min Samuel, dricka kaffe och prata om hur dagen har varit. Eller att stiga upp en halvtimme tidigare om morgonen för att i lugn och ro få avnjuta morgongröten med dagens tidning och dagens lösen. Eller att om kvällen läsa en av Maggan Hägglunds krönikor i boken "Maggans lilla starksköra". 

En programspäckad vardag kanske gör det här med en. Får en att uppskatta de små stunderna i livet som ger energi, glädje och frid i en hektisk vardagsmiljö.