Två av våra goda vänner här i Vasa har den härliga vanan att sporadiskt slå en signal och bjuda över oss på en kopp kaffe under helt vanliga dagar.
Det är en alldeles oförskämt härlig vana som jag väldigt gärna hade praktiserat mera i mitt liv; att vända fokus från jag, mig, mitt och mina för ett tag, och välkomna in andra människor till mitt kaffebord.
Jag uppskattar de här två vännerna enormt. För att de öppnar upp sitt hem, sina hjärtan, sina liv. För att de bjuder på allt från morötter till egen choklad, från hembakt blåbärspaj till nötter. För att de aldrig ursäktar sig eller överdriver kaffebjudningen. De stressar inte upp sig och konstlar till det.
De bara är, i all anspråkslöshet.
Och det är något speciellt som sker i det där anspråkslösa mötet kring kaffebordet.
Tankar utbyts, små och stora frågor diskuteras, drömmar uttrycks. Halvtänkta tankar får gehör, reflektionerna hinner ikapp, det väsentliga i livet får utrymme. Kort och gått - liv delas. Det är kring den mest vardagliga rutinen, kaffe klockan tre, och den mest vanliga möbeln, kaffebordet, som de stora, stora frågorna ges plats.
För livet är både vardag och fest. Mest vardag ändå. Då vi koncentrerar oss på allt det där överdådiga rufset, plufset, pyntet och glittret tappar vi fokus på det viktiga. Jag finner det paradoxalt, men alldeles logiskt ändå, att det ofta är i de mest anspråkslösa möten som Livets storhet välkomnas.
