Det är måndag och jag är löjligt glad över efterdyningarna av helgens täta regn.
Gräset har fullkomligt exploderat i grönhet och häcken utanför vårt fönster har knoppat till sig och frodats gott under de gynnsamma väderförhållandena. Sammantaget blir det en enorm förändring men jag ser ju, att gräsmattan består av enskilda strån, att häcken egentligen bara är en massa små blad.
Kanske det är en romantiserande, naiv Mindy som talar, men allt det här får mig inse vikten i det lilla. Hur mycket det lilla faktiskt kan göra.
Inte alls osökt kopplar jag ihop den här tanken med klimatförändringarna och mitt eget sopsorterande.
Vissa tycker det är absurt och onödigt att jag prompt ska sortera bioavfall, plast, kartong, tidningar, metall, glas och brännbart separat och att jag nästan ser rött om något som går att återvinnas ligger i den intetsägande och go-to ”brännbart” soppåsen.
Vissa säger att det är fullkomligt onödigt att jag knaprar lös plasten från kartongen på min nya tandbortsförpackning, några kanske rentav kallar det för hårklyveri, för vi i Finland är ändå förhållandevis miljövänliga medan andra länder med sämre avfallshantering och klimatpolitik är “de riktiga bovarna”.
Vissa säger att det inte är någon skillnad vad jag gör, för det här är en långt större problematik.
Och kanske de har rätt.
Och kanske min envetna sopsortering endast är ett fåfängt försök att stilla ett ont samvete, för jag vet att jag gör mycket annat som miljön inte alls tackar för.
Men jag vill ändå.
Jag vill inte förkasta det lilla bara för att större saker också kan göras. Jag vill inte göra inget bara för att jag vet att många, långt större makter än mig, måste göra något, mycket.
För jag ser ju på min grönskande gräsmatta och på min blommande häck att det pytte, pyttelilla också gör skillnad. Och jag vill inte förkasta det.
