Det är ungefär den enda aktivist jag någonsin kan tänka mig att vara.
Det kanske inte ens är en vedertagen term, men i min värld innebär det att jag tycker att kvinnor — och män (!) — får och ska visa sina känslor i detta hårda tidevarv. Jag ogillar starkt machokulturen och "känslor är svaghet"-tänket. Det är så stenålders.
Jag har inte alltid bejakat mina känslor, och det har givetvis haft sina följder. Men sedan jag insåg att känslor inte är farliga eller dåliga, de bara... är. Har jag blivit väldigt du med att leva med en mängd känslor.
Jag ser det som en rikedom, att kunna uppleva och vara medveten om en nyanserade känslor på känslopaletten. Det är som att se fler färger eller känna av fler smaker.
Men.
Det finns förstås ett aber.
Fast jag är medveten om att känslor inte är farliga. Och fastän jag vet att även de häftigaste känslostormarna är övergående, så gör det ändå inte så stor skillnad.
För likväl är känslorna där. Pockar på. Bankar, ibland. Hej du. Hej du. Hej du. Genomlev mig så jag slipper ut, va?
Att det är bättre att uppleva känslor än förtrycka dem skriver jag under varje dag. När som helst.
Men det är inte lätt, ändå. Att leva med alla känslor, utanpå.
Gilla och kommentera gärna, också anonymt och utan e-postadress. Var snäll.
Jag bibehåller rätten att radera kommentarer.
Just nu är jag inne i en period då jag fascineras över kraften i det lilla. Jag har under den senaste tiden bland annat glatt mig åt vardagens enkla kaffestunder, uppmuntrande ord från mina medmänniskor och vår fina uppiffade balkong. Jag har själv erfarit hur mycket ett litet tack kan betyda, och hur avsaknaden av det kan såra.
Det är en galen värld där ute, och när något fruktansvärt händer i någon kär persons liv, eller ute i vida världen, kan man lätt känna sig handfallen och maktlös. Då kan vi fråga oss, som Tomas Sjödin skriver i en av sina böcker: "Vad är det minsta vi kan göra?". Vi kan ju rimligtvis inte påverka alla omständigheter och göra världen bättre med ett enkelt knäpp med fingrarna. Men vad är det minsta vi kan göra?
Kanske det är att skriva ett SMS där vi uttrycker att vi finns till hands, kanske det är att ställa upp som barn- eller hundvakt, eller kanske det är att ge bort en bukett vackra blommar att vila ögonen på i allt det svåra, oförståeliga.
När vi nu väl är inne på kraften i det lilla. Golvet i trapphuset till studenthälsan är bara för vackert. Vasabor - stanna upp och beundra det nästa gång ni är där!
Jag tror absolut också på stordåd. Jag tror att det ibland behövs rejäla tag, mirakel till och med. Men jag tror att det finns en enorm kraft i det lilla, och jag vet att varenda människa har kapaciteten till att göra de här enkla tjänsterna av kärlek.
Och vem vet, kanske det just är de här enkla tjänsterna som åstadkommer stordåd i slutändan?
Gilla och kommentera gärna, också anonymt och utan e-postadress. Var snäll.
Jag bibehåller rätten att radera kommentarer.
