Jag är en känsloaktivist.
Det är ungefär den enda aktivist jag någonsin kan tänka mig att vara.
Det kanske inte ens är en vedertagen term, men i min värld innebär det att jag tycker att kvinnor — och män (!) — får och ska visa sina känslor i detta hårda tidevarv. Jag ogillar starkt machokulturen och "känslor är svaghet"-tänket. Det är så stenålders.
Jag har inte alltid bejakat mina känslor, och det har givetvis haft sina följder. Men sedan jag insåg att känslor inte är farliga eller dåliga, de bara... är. Har jag blivit väldigt du med att leva med en mängd känslor.
Jag ser det som en rikedom, att kunna uppleva och vara medveten om en nyanserade känslor på känslopaletten. Det är som att se fler färger eller känna av fler smaker.
Men.
Det finns förstås ett aber.
Fast jag är medveten om att känslor inte är farliga. Och fastän jag vet att även de häftigaste känslostormarna är övergående, så gör det ändå inte så stor skillnad.
För likväl är känslorna där. Pockar på. Bankar, ibland. Hej du. Hej du. Hej du. Genomlev mig så jag slipper ut, va?
Att det är bättre att uppleva känslor än förtrycka dem skriver jag under varje dag. När som helst.
Men det är inte lätt, ändå.
Att leva med alla känslor, utanpå.
