Just nu är jag inne i en period då jag fascineras över kraften i det lilla. Jag har under den senaste tiden bland annat glatt mig åt vardagens enkla kaffestunder, uppmuntrande ord från mina medmänniskor och vår fina uppiffade balkong. Jag har själv erfarit hur mycket ett litet tack kan betyda, och hur avsaknaden av det kan såra.
Det är en galen värld där ute, och när något fruktansvärt händer i någon kär persons liv, eller ute i vida världen, kan man lätt känna sig handfallen och maktlös. Då kan vi fråga oss, som Tomas Sjödin skriver i en av sina böcker: "Vad är det minsta vi kan göra?". Vi kan ju rimligtvis inte påverka alla omständigheter och göra världen bättre med ett enkelt knäpp med fingrarna. Men vad är det minsta vi kan göra?
Kanske det är att skriva ett SMS där vi uttrycker att vi finns till hands, kanske det är att ställa upp som barn- eller hundvakt, eller kanske det är att ge bort en bukett vackra blommar att vila ögonen på i allt det svåra, oförståeliga.
När vi nu väl är inne på kraften i det lilla. Golvet i trapphuset till studenthälsan är bara för vackert. Vasabor - stanna upp och beundra det nästa gång ni är där!
Jag tror absolut också på stordåd. Jag tror att det ibland behövs rejäla tag, mirakel till och med. Men jag tror att det finns en enorm kraft i det lilla, och jag vet att varenda människa har kapaciteten till att göra de här enkla tjänsterna av kärlek.
Och vem vet, kanske det just är de här enkla tjänsterna som åstadkommer stordåd i slutändan?