Igår deltog jag på en orgelkonsert i Nidarosdomen (bägge två helt fantastiska).
Organisten var förstås oerhört skicklig med en fingerfärdighet jag aldrig förut har sett eller hört. Orgeln i sig själv med sina 12 000-pipor var mäktig både till utseende och ljud.
Men det var en sak som fram för allt fångade min uppmärksamhet.
För organisten hade en personlig notbladsvändare.
Klädd i en klarröd sammetskappa med ett kors i guld på bröstet stod han tålmodigt bredvid organisten vid orgeln, följde med i noterna, fattade bladhörnet och väntade sedan på organistens diskreta men ändå tydliga nickning.
Och då vände han blad.
I jämförelse med allt det pampiga i kyrkan och med orgelmusiken under tillfället kan hans bidrag verka obetydligt.
Ändå var han oumbärlig.
Och det, är en av de finaste sakerna jag tar med mig efter mitt besök.
