Att uppträda innebär för min del att gå in en roll.
Jag skulle inte säga att det är alltigenom fake it ‘til you make it men delvis är det precis det, ja.
Detsamma märker jag sker i forskningen. Många — alla — forskare har tillfällen när de ifrågasätter sin forskningsplan och sina forskningsfrågor i allmänhet och sin bransch och val av yrke i synnerhet.
Jag är i startgropen i mitt avhandlingsprojekt och har i det här skedet mer frågetecken än utropstecken när det kommer till vad, hur och varför.
Det innebär att det varje gång jag presenterar mitt projekt känns som hittepå eller som att jag målar upp ett luftslott för andra, mest för mig själv.
Men under den här konferensen har jag fått mycket mer grepp om vad jag gör. Jag har fått bekräftelse på att mitt projekt är av vikt och att jag är på väg i rätt riktning.
Jag går stadigt framåt trots att jag inte ser eller tycker det själv.
Och jag landar lätt i att det kanske precis är fake it til you make it som gäller när det kommer till att utvecklas i sin forskarroll, men inte på ett dåligt sätt.
Kanske det handlar om att frimodigt och sårbart våga berätta om forskningsplanen trots att den är något ofullständigt, ännu i sitt embryo, för att så småningom se hur projektet börjar ta form och bli verkligt.
Jag fortsätter alltså sårbart men envist gå framåt tills jag börjar tro på det själv. Under den här konferensen har jag tagit många steg framåt.
