Hade rådande omständigheter utspelat sig när jag var i sextonårsåldern hade jag inte mäktat med det. Jag hade inte.
Jag led av väldigt mycket Weltschmerz, en slags djuptgående ångest över hur världen ser ut, i mina tonår. Jag gick nästan omkring och väntade på domedagsstöten när som helst.
Jag bar på världens klimatsituation, flyktingsituation, svältsituation, mina närmastes respektive livssituationer, kriser och mina egna utmaningar samtidigt.
Det är en väldigt tung börda, att bära hela världen på sina axlar som sextonåring.
Och när jag som sextonåring funderade på hur jag ska lösa kriget i Mellanöstern kändes det väldigt surrealistiskt att leva i en vardagsverklighet som innebar att välja vilka ämnen jag skulle skriva i studentexamen och vilken studieinriktning jag skulle söka mig till efter gymnasiet.
Eller vad jag vill bli när jag blir stor.
Länge trodde jag att det enda rimliga yrket för mig var akutsjukvårdare — för då skulle jag göra någon verklig nytta. Jag ville ju egentligen bli modersmålslärare men jag kände inte att det var meningsfullt när en värld står i brand.
Att jag nu, tio år senare, kan hantera en av min världs stora kriser med den här ron och tryggheten är för mig ett under. På riktigt.
Och det säger väldigt mycket för mig.
Det säger att mognad kräver tid och är inte något som kan forceras fram. Det är en stark påminnelse för mig om att jag aldrig får förminska ungdomars ångest och Weltschmerz. Aldrig. För jag har personligen upplevt vidden och bredden av den.
Det berättar om vikten av trygga relationer i vilka den här smärtan får yppas och bearbetas för att så småningom förtvinas.
Och det berättar om seg förtröstan och stor nåd.
Något som jag också bär med dig igenom den här rådande situationen.
Foto: Ebba Åström