Igår när jag flög ner för de snöbetäckta backarna på min (systers) snowboard tänkte jag: “Det här är den ultimata frihetskänslan”
Det var underbart. Farten, vinden, tyngden under mig och vissheten om att jag hela tiden bör vara på min vakt och skärpt i kropp och sinne för att inte falla var ljuvlig.
Idag tog vi oss en annan gren: längdskidåkningen. En gren som jag aldrig riktigt har utövat, aldrig någonsin har gillat.
Inte bara ogillat, jag har stolt hållit fram mig själv som en person som helt Enkelt. Inte. Skidar. Därmed jämnt.
När jag träffade Samuel som är en duktig skidåkare började jag långsamt bevekas. Jag tog mig ut på en skidtur någon enstaka gång. Jag började intressera mig för världscupen på skidor och satt ivrigt framför TV:n och skidade i takt med stjärnskottet Niskanen som vann guld i OS 2018.
Men den själva skidåkningen har inte varit en fröjd för mig.
Tills idag.
Blixtföre, strålande solsken och alldeles ljuvligt.
Jag tror att jag vill ändra mitt påstående om den ultimata frihetskänslan till: “Att inte vara bunden av invanda föreställningar om en själv utan snarare utmana dem och se vad det kan leda till — det är den ultimata frihetskänslan”
Är jag en hängiven skidåkare nu? Nej, inte ännu.
Men jag kan bli det. Om jag vill.
