Jag är uppvuxen på landet i Österbotten.
Utan att medvetet vilja förstärka några stereotypier om österbottningar kan jag med handen på hjärtat erkänna att jag levde mina 18 första år i en oerhört trygg och familjär bubbla.
Bubblan sprack, det brukar den oftast göra förr eller senare, och jag insåg att det sätt som jag upplevt världen och levt i världen inte alls är på samma sätt som resten av världen.
Det var en sund och viktig insikt som jag först tog emot med chock och fasa.
Numera välkomnar jag tillfällen att få mina växande bubblor spräckta för det ger perspektiv och tvingar mig att ständigt ifrågasätta mina.
I dessa virustider märker jag också av bubblor.
Och jag blev särskilt medveten om dem när vi anlände till Lappland efter flera dagar fyllda med liv och flöden bestående av gapande tomma butikshyllor, en krypande oro i människor och en rådvillhet i oss själva.
Här i Lappland märker jag inte alls av detta.
Här lunkar livet på i vanlig takt. Visst finns det fler handspritsflaskor utspridda här och var, men hade jag inte vetat om vad som är på gång i världen så hade Lappland definitivt inte avslöjat det för mig.
Är det bra eller dåligt?
Jag vet faktiskt inte, men det är i alla fall hoppfullt på något vis.
Det vittnar om att det finns ett liv både före, under och efter Coronaviruset.
