Väja för en utsträckt hand

Tomas Sjödin sade det så bra.

Jag minns inte i vilken bok. Jag kommer inte ihåg kontexten, men det här minns jag:

Han hade blivit erbjuden skjuts hem från något evenemang. Han tackade nej och sade att han kan ta bussen hem istället. Och resultatet blev två lite mer ensamma människor som båda färdades åt samma håll.

Han väjde för en utsträckt hand.

Jag gör det också. Ofta, till och med.

Jag tror att jag är till besvär om jag tar emot hjälp. Jag tänker ibland att människan som erbjuder sig att hjälpa inte egentligen menar det, inte egentligen vill det.

Jag tror att människan som sträcker ut sin hand har andra avsikter, jag kan inte tro på den uppriktiga vänligheten.

Jag väjer för en massa utsträckta händer. Inte för att jag inte behöver hjälp och råd, inte för att jag tror att ensam är stark och själv är bäste dräng.

Så varför gör jag det?

Sanningen är att jag inte riktigt vet, ändå gör jag det. Fortsätter göra det.

Väjer du för utstäckta händer? Varför?

Men jag väjer inte för färgglada, blommiga mönster. Särskilt inte i vårtider!

Utan gränser

Har vi inte alla erfarenheter av att vi har gett mer än vad vi har fått.

Ibland är det här en situationsbunden engångsföreteelse. Andra gånger är det särskilt förknippat med en viss verksamhet eller en viss person. Sällan, men likväl ibland, går det till och med att tala om ett systematiskt utnyttjande.

Det osjälviska tjänandet är i sig inget dåligt.

Nej, det västerländska tankesättet går ju ut på att vi ska hjälpa varandra, och det syns tydligt i och med talkoarbete och ti arbeit ilag-andan (och i Gambämark). I grund och botten tror jag att de flesta av oss kan hålla med om att det här är en dygd, något eftersträvansvärt.

Men givetvis måste det tjänandet och hjälpsamheten ske inom rimliga gränser. Och var de här gränserna ligger är för mig ännu lite av ett mysterium som jag ständigt utforskar.

Några tydliga svar har jag ännu inte. Men en sak har jag förstått: hjälpsamhet utan gränser är ingen dygd.

Det är bara ett effektivt sätt att alldeles för snabbt trötta ut sig själv på. Och en trött tjänare är inte en särskilt effektiv eller hjälpsam tjänare.

Länge har jag tampats med tankar om att vårda mig själv är själviskt. Tankar om att säga nej är fel och att rama in min ork och värna om dess integritet är förkastligt.

I början av året var jag tvungen att kraftigt revidera mitt sätt att se på gränser och tjänande i förhållande till mig själv. Fyra månader senare inser jag att jag så småningom har ändra uppfattning.

Gränser är inte av ondo. Men ett liv utan gränser kan vara det.

Foto: Ebba Åström, så klart

Räddare i nöden

Vem ringer du när det kör ihop sig?

När bilen sladdar i diket, du har låst ut dig eller ditt bankkort tvärt slutar fungera utan vettig orsak.

Idag körde det ihop sig för mig och jag insåg att jag inte mäktar på egen hand. Jag måste be om hjälp.

Ett telefonsamtal var det enda som krävdes och hjälpen var på väg.

Nu måste ni förstå att det var frågan om en förhållandevis liten, om än omåttligt irriterande, kris. Men ändå ställde min vän, alldeles otvunget och helt utan tvekan, upp.

Och det här fick mig att inse hur otroligt fint och viktigt det är att ha ett kontaktnät omkring sig.

Ett skyddsnät av människor som finns nära till hands när det behövs. Människor som ställer upp när det krisar, i både mindre och större utsträckning.

Idag är jag enormt tacksam för de människor jag har i mitt skyddsnät. Mina egna räddare i nöden.